Berg- och dalbana

Två månader har gått sen jag tog steget och gick min egen väg. Det fanns kanske inte full förståelse för det steget innan det togs, men det påverkade inte mig då. Däremot när jag nu möter oförståelse efter att steget är taget, då blir jag mer påverkad. Jag vet själv att steget var rätt att ta och att tiden var rätt nu, så varför ska jag då behöva förklara varför? Eller känner jag en uns av dåligt samvete för steget jag tog? Det skulle kanske vara gentemot en person i så fall, men jag kan inte hänga upp mitt liv kring det. Nu är det Linda som gäller i främsta rummet.

Men att gå från det välbekanta och trygga till något nytt görs ju ändå inte med lätthet. Det blir gärna berg- och dalbana av det och då inte en berg-och dalbana som Mariehönen på Bakken i Danmark. Nä nu pratar vi typ Helix på Liseberg. Nu ska man släppa integration som jag kan rabbla allt om, även när man väcks mitt i natten, och istället bli detektiv på heltid. Faktiskt rätt kul, trots vissa smällar man får ta, men innan man kommer in i allt så får man ju känslan av att vara helt inkompetent. Men det hoppas jag enbart beror på att jag inte kan rabbla det lika väl som integrationsrelaterade ämnen…ännu. Men när stöd och jävlar anamma finns, så blir det kanske ändå mer som Mariehönen.

Tidigare var jag den som var en del av inventarierna, nu är jag ny med allt vad det innebär. Att lära känna nya personer, att nya personer ska lära känna mig. Jag kan vara svår att lära känna tror jag samtidigt som jag nog inte är det. Det finns vägar till att enkelt få höra mitt livs historia. Även om den historien kanske inte är den mest spännande. Nä jag har påbörjat landningen, det blir bra detta.

Även om jag idag har undrat om det verkligen var rätt beslut om man ser till vad det ledde vidare till: en önskan om att även byta bostadsort. Jag byter jobb och det får oss att börja fundera på om vi inte ska flytta åt det hållet, närmare familj och släkt. Låter vettigt. Låter logiskt. Men än så länge har den delen inte varit en glädjande resa. Tittat på många hus, budat på ett par stycken, fått släppa dem, nu ledande bud på ett hus… Men vi har ett eget hus också som måste säljas, några har tittat men hittat anledningar till att inte köpa. F-n! Hur svårt ska det vara att sälja ett mycket trivsamt hus? Hur många dalar orkar man med? Jag vill bara ha en lösning… Vi måste inte flytta, men vi vill flytta. Om det inte lyckas, hur hittar man då hem igen? Hur kommer man tillbaka till känslan av att vara hemma?

Jag har aldrig gillat berg- och dalbanor…

Min väg…

En månad återstår tills jag tar steget, att lämna mitt nuvarande arbete efter ett x antal år och påbörja ett nytt äventyr på arbetsmarknaden.

Idag blev det mycket tydligt för mig att det är  nära, idag blev det mycket tydligt att det är dags att räkna ner. Nu har jag börjat göra allting för sista gången och idag fick jag tack för gott samarbete just med anledning av att det var sista gången jag var med i just det forumet.

Då började jag också fundera på allt annat som sagts, både med glimten i ögat och inte. Gamla Linda hade nog påverkats av det och berörts av det och börjat vela. När det inte finns förståelse för att jag behöver göra detta, när det inte finns ork att finna orden som kan förklara, när det indirekt ses som att kasta bort sin kompetens.

Nya Linda tar inte åt sig, utan lyssnar och ler. Det bästa tecknet på att jag för en gångs skull gör något för mig själv och bara för mig själv, väljer själv utan hänsyn till vad andra tycker och tänker och känner, att det är rätt… Att jag kommer att vinna så otroligt mycket…

Allt blev så tydligt idag att det jag gör är rätt och det är rätt att göra det nu och att jag för en gångs skull inte lyssnar på andra eller tar åt mig av vad andra förmedlar, utan bara lyssnar till den som är viktigast här och nu, mig själv.

Nu går jag min väg, vägen som bara är min…

Dålig människa

Vad klarar jag egentligen?

Just nu tvivlar jag på att jag klarar av något alls.

Jag hade en plan, det har gått sådär rent resultatmässigt trots att planen följts helt okej.

Nu har planen spruckit under en tid och det ger mig enormt dåligt samvete.

Det dåliga samvetet borde göra att jag ger mig den på att lyckas och gå tillbaka till planen och återigen följa den.

Men nä då!

Mår jag dåligt tar jag till fel medel.

Och så fortsätter jag i samma spår…

Samtidigt är jag så otroligt trött…konstant…

Och ingen tid att andas, då vi är inne i en ny mammig period…

Sämsta föräldern…

Känner mig som sämsta föräldern alla kategorier. När jag berättar varför, kommer jag att få reaktionen: Jag förstår inte det. Har redan hört det minst en gång. 

Sonen fick feber igår och fick hämtas hem från dagis. Idag är han hemma och kommer även att vara hemma imorgon. Det är jag som vabbar. 

Sonen brukar vara väldigt påverkad av feber, men inte denna gång. 

Oavsett vad…

Jag älskar min son över allt annat och jag älskar att få ta hand om honom.

Men…

Att vara hemma ledig för att det är semester eller dagis är stängt, är oftast inga större problem. Då kan man ju hitta på saker. Man kan vara ute och leka, cykla, sparka sparkcykel, gunga, spela boll m.m. Man kan åka till parken eller åka iväg för att köpa glass eller fika. Man kan åka och hälsa på folk. För att nämna några exempel. 

Att vara hemma p.g.a. sjukdom är odrägligt. Oavsett pigghet, så kan man inte hälsa på folk, inte åka iväg någonstans, inte vara ute helst m.m. Är sonen då själv rastlös så byts aktiviteter ut var 5:e minut. Men mest troligt är det soffläge och tv som gäller. Tiden går otroligt långsamt. Jag klättrar på väggarna. Väggarna kryper in mot mig. Jag går helt enkelt bananas. Nästan panikkänsla. Jag skulle lätt kunna bli en trotsig 4-åring och lägga mig på golvet och storböla. 

Jag har så svårt för VAB. Ibland är det dessutom kombinerat med oro.

Nu ska jag vabba även imorgon. Jag är redan gråtfärdig, rastlös m.m. Hur ska detta gå? Hur överlever jag en dag till med sådana här känslor?

Så…

Jag är definitivt sämsta föräldern alla kategorier. 

Visuell

Inom mental träning pratas det om att man kan vara kinestetisk, auditiv eller visuell när det gäller att ta in kunskap.

Att vara kinestetisk innebär att man tar in kunskap genom att känna, att få göra och därefter känna efter hur det känns, learning by doing istället för att enbart få något förklarat för sig.

Att vara auditiv innebär att man tar in kunskap genom sin hörsel, att lyssna och minnas det sagda ordet, att koppla ljud till sammanhang.

Att vara visuell innebär att man tar in kunskap genom sina ögon, se, läsa, känna igen, framkalla bilder.

För ett antal år sedan, jag skulle påstå att det är 13 år sedan, gick jag en kurs i just mental träning där de pratade om dessa källor till kunskap. Jag hade knappt sagt ett ljud under tillfällena då kursen pågick, ingen kunde känna mig och veta något om mig, men ledaren kunde direkt tala om att jag var visuell.

Det ligger något i det.

Jag har tänkt mycket på det efteråt, ja jag har kommit fram till att det finns inget annat alternativ, mer rätt kan det inte bli.

Så då försökte jag använda detta för att föra fram budskap, måla upp en bild av då, nu och framtid, visualisera tanken då men hur det är idag och brainstorma om framtid.

Men det fungerar kanske bara om motparten är av samma typ… I så fall var nog motparten inte av samma typ…