Min väg…

En månad återstår tills jag tar steget, att lämna mitt nuvarande arbete efter ett x antal år och påbörja ett nytt äventyr på arbetsmarknaden.

Idag blev det mycket tydligt för mig att det är  nära, idag blev det mycket tydligt att det är dags att räkna ner. Nu har jag börjat göra allting för sista gången och idag fick jag tack för gott samarbete just med anledning av att det var sista gången jag var med i just det forumet.

Då började jag också fundera på allt annat som sagts, både med glimten i ögat och inte. Gamla Linda hade nog påverkats av det och berörts av det och börjat vela. När det inte finns förståelse för att jag behöver göra detta, när det inte finns ork att finna orden som kan förklara, när det indirekt ses som att kasta bort sin kompetens.

Nya Linda tar inte åt sig, utan lyssnar och ler. Det bästa tecknet på att jag för en gångs skull gör något för mig själv och bara för mig själv, väljer själv utan hänsyn till vad andra tycker och tänker och känner, att det är rätt… Att jag kommer att vinna så otroligt mycket…

Allt blev så tydligt idag att det jag gör är rätt och det är rätt att göra det nu och att jag för en gångs skull inte lyssnar på andra eller tar åt mig av vad andra förmedlar, utan bara lyssnar till den som är viktigast här och nu, mig själv.

Nu går jag min väg, vägen som bara är min…

Dålig människa

Vad klarar jag egentligen?

Just nu tvivlar jag på att jag klarar av något alls.

Jag hade en plan, det har gått sådär rent resultatmässigt trots att planen följts helt okej.

Nu har planen spruckit under en tid och det ger mig enormt dåligt samvete.

Det dåliga samvetet borde göra att jag ger mig den på att lyckas och gå tillbaka till planen och återigen följa den.

Men nä då!

Mår jag dåligt tar jag till fel medel.

Och så fortsätter jag i samma spår…

Samtidigt är jag så otroligt trött…konstant…

Och ingen tid att andas, då vi är inne i en ny mammig period…

Sämsta föräldern…

Känner mig som sämsta föräldern alla kategorier. När jag berättar varför, kommer jag att få reaktionen: Jag förstår inte det. Har redan hört det minst en gång. 

Sonen fick feber igår och fick hämtas hem från dagis. Idag är han hemma och kommer även att vara hemma imorgon. Det är jag som vabbar. 

Sonen brukar vara väldigt påverkad av feber, men inte denna gång. 

Oavsett vad…

Jag älskar min son över allt annat och jag älskar att få ta hand om honom.

Men…

Att vara hemma ledig för att det är semester eller dagis är stängt, är oftast inga större problem. Då kan man ju hitta på saker. Man kan vara ute och leka, cykla, sparka sparkcykel, gunga, spela boll m.m. Man kan åka till parken eller åka iväg för att köpa glass eller fika. Man kan åka och hälsa på folk. För att nämna några exempel. 

Att vara hemma p.g.a. sjukdom är odrägligt. Oavsett pigghet, så kan man inte hälsa på folk, inte åka iväg någonstans, inte vara ute helst m.m. Är sonen då själv rastlös så byts aktiviteter ut var 5:e minut. Men mest troligt är det soffläge och tv som gäller. Tiden går otroligt långsamt. Jag klättrar på väggarna. Väggarna kryper in mot mig. Jag går helt enkelt bananas. Nästan panikkänsla. Jag skulle lätt kunna bli en trotsig 4-åring och lägga mig på golvet och storböla. 

Jag har så svårt för VAB. Ibland är det dessutom kombinerat med oro.

Nu ska jag vabba även imorgon. Jag är redan gråtfärdig, rastlös m.m. Hur ska detta gå? Hur överlever jag en dag till med sådana här känslor?

Så…

Jag är definitivt sämsta föräldern alla kategorier. 

Visuell

Inom mental träning pratas det om att man kan vara kinestetisk, auditiv eller visuell när det gäller att ta in kunskap.

Att vara kinestetisk innebär att man tar in kunskap genom att känna, att få göra och därefter känna efter hur det känns, learning by doing istället för att enbart få något förklarat för sig.

Att vara auditiv innebär att man tar in kunskap genom sin hörsel, att lyssna och minnas det sagda ordet, att koppla ljud till sammanhang.

Att vara visuell innebär att man tar in kunskap genom sina ögon, se, läsa, känna igen, framkalla bilder.

För ett antal år sedan, jag skulle påstå att det är 13 år sedan, gick jag en kurs i just mental träning där de pratade om dessa källor till kunskap. Jag hade knappt sagt ett ljud under tillfällena då kursen pågick, ingen kunde känna mig och veta något om mig, men ledaren kunde direkt tala om att jag var visuell.

Det ligger något i det.

Jag har tänkt mycket på det efteråt, ja jag har kommit fram till att det finns inget annat alternativ, mer rätt kan det inte bli.

Så då försökte jag använda detta för att föra fram budskap, måla upp en bild av då, nu och framtid, visualisera tanken då men hur det är idag och brainstorma om framtid.

Men det fungerar kanske bara om motparten är av samma typ… I så fall var nog motparten inte av samma typ…

 

Flykt…eller?

Flykting – en individ som tvingas dra upp sina rötter, flytta dem, plantera om dem i ny miljö och hoppas att de kan gro på nytt.

Flykting – en individ som tvingas lämna sitt land, där allt är bekant. Språket, kulturen, sociala koderna, systemet, ja man kanske inte håller med om allt men man kan se sammanhangen.

Flykting – en individ som tvingas lämna sitt hem som är skapat från botten av ens hjärta, tvingas lämna nära och kära, kanske även mista nära och kära till följd av ”krigets dödliga käftar”, tvingas lämna utan att få med sig sådant som kan vara av stort värde.

Flykting – en individ som tvingas ta risker, livsavgörande risker, tvingas ha valet mellan att bara ha en väg att gå eller att ge upp och förlora, förlora kampen om ett liv, utstå känslan av att inte vara välkommen.

Flykting – en individ som tvingas försöka landa på ny plats där allt är okänt och främmande, kan inte förstå, kan inte göra sig förstådd, förstår inte systemet, förstår inte de sociala koderna, förstår inte varför alla andra, de ursprungliga, är rädda för honom eller henne.

Flykting – en individ som tvingas börja om på nytt och lära sig allt på nytt, precis som ett barn som ska ta sina första steg, lära sig läsa och skriva, uppleva saker och ting för första gången. Det är bara att göra, det finns inte mycket val.

Flykting – en individ som tvingas skapa sig ett nytt liv, finna en ny roll och funktion, finna ett nytt värde.

Jag borde inte kunna förstå detta, men det känns ändå som om jag gör det. Jag kan känna mig som en flykting i min vardag.

Jag var hemma, jag var bekant med allt runtomkring mig, jag var i ett sammanhang, jag såg min egen tillhörighet och mitt eget värde. Jag visste vad som förväntades av mig, jag visste vad jag själv förväntade mig, jag kände att jag var bra på något. Jag kände mig som det jag sades vara.

Något har hänt. Men vad? En sorts krig, fast inte bokstavligt? Kulturkrock?

Det känns som om jag är uppryckt utan sammanhang. Jag ser inte min användbarhet längre. Har jag en roll? Har jag en funktion? Hör jag hemma någonstans? Pratar jag samma språk som de jag möter? Det känns som om jag inte gör det, jag verkar inte kunna göra mig förstådd. Är jag kvar i samma bekanta land? Avveckling pågår…eller?

Jag skapade något. Nu känns det som om någon tar det ifrån mig. Betyder jag något? Eller behöver jag finna sätt att rota mig i ett nytt land och där finna min funktion, mitt kall?

Flykting i min egen värld.