För en tid sedan funderade jag på att skriva ett inlägg på temat trötthet, mental trötthet. Det ena efter det andra avlöste varandra och det har aldrig funnits riktig tid till att landa och andas.

  • Byte av arbete ledde till tankar om flytt. Husförsäljning kom upp på agendan och nytt hus köptes och flytt genomfördes.
  • Min mamma fick den lägenhet hon drömt om och ny husförsäljning kom upp på agendan, denna gång mammas hus med där tillhörande flytt och tömning av 48 års samlande.
  • När vi såg att ovanstående började nå sitt mål, kom nästa utmaning. Efter 5 år var det nu äntligen dags för sonens ryggoperation. Han fick gå igenom mycket på kort tid och som förälder känner man sig hjälplös när man såg honom ha ont. Men barn är fantastiska och jag är en mycket stolt mamma. Idag springer och studsar sonen som om han aldrig hade genomgått denna prövning.
  • Slutligen kom jag ”in i rullarna” på vårdcentralen här gällande mitt blodtryck och hade första läkarkontakten på typ tre år. Läkaren ville börja dra i trådar som jag inte hade energi till, blodprover skulle tas m.m. Jag kände då att det var droppen som fick bägaren att rinna över, en liten grej kanske men i slutet av raden av punkter, och jag typ bröt ihop och sa att jag orkar inte mer.

Samtidigt såg jag att nu började det ljusna, inom en snar framtid skulle vi vara tillbaka i vanliga rutiner igen. Den 16 mars började jag jobba igen efter ett par veckors frånvaro p.g.a. sonens operation. Knappt tre timmar hann jag vara där innan allt kraschade. Allt jag nämnt ovan blev bagateller, en droppe i havet, de blev ingenting.

Nu sitter jag här utan pappa och utan mamma. Det jag fasat för under lång tid är nu verklighet och det känns ofattbart. Frågan är om man någonsin kommer att fatta det…

Annonser

Leende i kaoset

Varför fungerar jag som jag gör? Varför är jag som jag är som person? Det undrar jag ibland, ganska ofta faktiskt.

Just nu är det kaos i mitt huvud. Ett delmål är nått men nya osäkerhetsmoment för fortsättningen har tillkommit. Jag är inte duktig på att vänta, jag är inte duktig på att hantera osäkerhet, även om jag vet att svaren kommer inom kort. Ja vissa svar, dock inte alla. Tänk vad gött det hade varit om man redan vetat hur allt kommer att bli… Jag brukar ha tålamod, men det är just nu som bortblåst. Kan det bero på att även om allt fortsätter gå vägen och ytterligare mål uppnås, så lugnar det ändå inte ner sig, åtminstone inte denna sida årsskiftet?

Nåväl, jag får försöka göra som han skriver i boken ”Kvinnor som tänker för mycket”, säga till mig själv att jag inte har tid att tänka på detta nu utan jag återupptar tankarna exempelvis på fredag. Kanske ska göra det hela till en utmaning? Om allt går som vi vill, om allt går vägen, så ska jag tatuera in prematurbandet och Oliwers namn någonstans på kroppen. Ha ha ha… Kanske ska finna något mer realistiskt i så fall.

Trots kaos och orosmoment och osäkerhetskänsla, så kan jag finna och se och le åt guldkorn i vardagen och i omgivning. Guldkorn som väcker minnen och ger värme i kropp och själ. Jag kan alltså klara av att stanna upp ibland och reflektera över andra saker. Jag ska ge ett exempel, kanske obegripligt för er som läser men så speciellt för mig.

Jag bytte jobb och tänkte jag skulle bli en tågpendlare, den tanken höll fram tills mina två veckor semester. Sen tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att tåg/buss inte är för mig. Tacka vet jag min vackra Kia ceed och sällskapet jag får av Marshall varje dag. Man kan numera inte köra min bil och vara på dåligt humör, så är det bara. Jag har blivit lugnare och inte lika stressad när jag får köra bil istället för att pendla med allmänna kommunikationsmedel.

När jag kör bil till jobbet, passerar jag Gäddastorp två gånger. Där finns ett guldkorn, tro det eller ej. Jag tog mitt körkort för ett antal år sen, undrar om det inte kan vara ca 15 år sedan. Jag övningskörde mest med min älskade pappa, även om kära mamma också ibland vågade sätta sig på passagerarsidan. Min älskade pappa gjorde allt för att förbereda mig för att klara uppkörningen och för att klara mig på egen hand på vägarna med alla distraktioner som kan tänkas finnas.

Vid uppkörningen utgick man från just Gäddastorp, så givetvis tog min pappa med mig dit och låtsade vara trafikinspektören. Han började ge instruktioner var jag skulle köra och varje gång vi gjorde detta skulle jag köra vänster in mot centrum. När den stora dagen kom, kände jag mig väl förberedd. Jag sätter mig i bilen jag ska köra upp i och trafikinspektören sätter sig på passagerarsidan. Jag är ensam, jag har inget stöd med mig, jag ska klara detta själv. Vad blir första instruktionen? Jo, kör höger. Jag kan verkligen skratta åt detta än idag, jag och pappa svängde aldrig höger när vi övade. För mig är detta ett speciellt minne som varje vardag, två gånger per vardag, får mig att skratta till när jag passerar området. Trots högersvängen, så klarade jag uppkörningen på första försöket och stolt ringde jag mina kära föräldrar på deras arbete och berättade den glada nyheten. Samma kväll fick jag låna bilen och ta min första  tur på egen hand till Högskolan Kristianstad för en kvällskurs jag då gick.

När jag nu skriver detta, inser jag att jag har fler minnen av älskade pappa som är kopplat till bilkörning, vad var det egentligen med oss och bilar. Jag minns bilresan till Skövde, militärregistrerad bil, svängen på regementsområdet, antennuttaget som drogs sönder med mera med mera. Men det får jag berätta om en annan gång. ❤

FÖRBANNAD!!!

Vad trött jag blir!!!

Vad trött jag blir på att ständigt se människor utan källkritik. 

Varför inte ta reda på hur saker och ting faktiskt fungerar?

Att pengar som kommer in till en kommun ibland är öronmärkta och inte kan användas till annat även om det finns ett skriande behov av det. 

Att inte allt går på kommunens budget. 

Att man inte hur som helst i en kommun kan använda pengar man sparat på en utgift och använda till en annan utgift. Att pengar som sparats på t.ex. snöröjning när vintern uteblivit inte kan användas till t.ex. äldreomsorg. 

Att det finns ett regelverk som begränsar handling och valfrihet. 

Men men… Jag har lämnat och bytt bransch… Så jag håller väl tyst nu…

Berg- och dalbana

Två månader har gått sen jag tog steget och gick min egen väg. Det fanns kanske inte full förståelse för det steget innan det togs, men det påverkade inte mig då. Däremot när jag nu möter oförståelse efter att steget är taget, då blir jag mer påverkad. Jag vet själv att steget var rätt att ta och att tiden var rätt nu, så varför ska jag då behöva förklara varför? Eller känner jag en uns av dåligt samvete för steget jag tog? Det skulle kanske vara gentemot en person i så fall, men jag kan inte hänga upp mitt liv kring det. Nu är det Linda som gäller i främsta rummet.

Men att gå från det välbekanta och trygga till något nytt görs ju ändå inte med lätthet. Det blir gärna berg- och dalbana av det och då inte en berg-och dalbana som Mariehönen på Bakken i Danmark. Nä nu pratar vi typ Helix på Liseberg. Nu ska man släppa integration som jag kan rabbla allt om, även när man väcks mitt i natten, och istället bli detektiv på heltid. Faktiskt rätt kul, trots vissa smällar man får ta, men innan man kommer in i allt så får man ju känslan av att vara helt inkompetent. Men det hoppas jag enbart beror på att jag inte kan rabbla det lika väl som integrationsrelaterade ämnen…ännu. Men när stöd och jävlar anamma finns, så blir det kanske ändå mer som Mariehönen.

Tidigare var jag den som var en del av inventarierna, nu är jag ny med allt vad det innebär. Att lära känna nya personer, att nya personer ska lära känna mig. Jag kan vara svår att lära känna tror jag samtidigt som jag nog inte är det. Det finns vägar till att enkelt få höra mitt livs historia. Även om den historien kanske inte är den mest spännande. Nä jag har påbörjat landningen, det blir bra detta.

Även om jag idag har undrat om det verkligen var rätt beslut om man ser till vad det ledde vidare till: en önskan om att även byta bostadsort. Jag byter jobb och det får oss att börja fundera på om vi inte ska flytta åt det hållet, närmare familj och släkt. Låter vettigt. Låter logiskt. Men än så länge har den delen inte varit en glädjande resa. Tittat på många hus, budat på ett par stycken, fått släppa dem, nu ledande bud på ett hus… Men vi har ett eget hus också som måste säljas, några har tittat men hittat anledningar till att inte köpa. F-n! Hur svårt ska det vara att sälja ett mycket trivsamt hus? Hur många dalar orkar man med? Jag vill bara ha en lösning… Vi måste inte flytta, men vi vill flytta. Om det inte lyckas, hur hittar man då hem igen? Hur kommer man tillbaka till känslan av att vara hemma?

Jag har aldrig gillat berg- och dalbanor…

Min väg…

En månad återstår tills jag tar steget, att lämna mitt nuvarande arbete efter ett x antal år och påbörja ett nytt äventyr på arbetsmarknaden.

Idag blev det mycket tydligt för mig att det är  nära, idag blev det mycket tydligt att det är dags att räkna ner. Nu har jag börjat göra allting för sista gången och idag fick jag tack för gott samarbete just med anledning av att det var sista gången jag var med i just det forumet.

Då började jag också fundera på allt annat som sagts, både med glimten i ögat och inte. Gamla Linda hade nog påverkats av det och berörts av det och börjat vela. När det inte finns förståelse för att jag behöver göra detta, när det inte finns ork att finna orden som kan förklara, när det indirekt ses som att kasta bort sin kompetens.

Nya Linda tar inte åt sig, utan lyssnar och ler. Det bästa tecknet på att jag för en gångs skull gör något för mig själv och bara för mig själv, väljer själv utan hänsyn till vad andra tycker och tänker och känner, att det är rätt… Att jag kommer att vinna så otroligt mycket…

Allt blev så tydligt idag att det jag gör är rätt och det är rätt att göra det nu och att jag för en gångs skull inte lyssnar på andra eller tar åt mig av vad andra förmedlar, utan bara lyssnar till den som är viktigast här och nu, mig själv.

Nu går jag min väg, vägen som bara är min…

Dålig människa

Vad klarar jag egentligen?

Just nu tvivlar jag på att jag klarar av något alls.

Jag hade en plan, det har gått sådär rent resultatmässigt trots att planen följts helt okej.

Nu har planen spruckit under en tid och det ger mig enormt dåligt samvete.

Det dåliga samvetet borde göra att jag ger mig den på att lyckas och gå tillbaka till planen och återigen följa den.

Men nä då!

Mår jag dåligt tar jag till fel medel.

Och så fortsätter jag i samma spår…

Samtidigt är jag så otroligt trött…konstant…

Och ingen tid att andas, då vi är inne i en ny mammig period…