Jag är en morgonmänniska. 

Jag somnar sällan före morgonen.

Ovanstående var något jag fann på Facebook idag och insåg att det tyvärr ligger en del sanning i det i mitt fall. Jag har kommit in i en period, där jag drar mig för att gå och lägga mig. Så fort jag gör det, hamnar hjärnan i play-läge. Handlar det bara om att planera något eller drömma om något man vill göra/vill ha, så är allt lugnt. Det kan jag somna ifrån. Men handlar det om en reflektion från dagen som varit eller någon orostanke som poppar upp, så tickar klockan innan sömnen kan infinna sig. 

Just nu har jag nog känslorna i princip utanpå konstant och det tar mycket energi varje dag att hålla dem hyfsat i schack. Det är nog svårt att tro, då jag nog kan upplevas känslokall i många lägen. Men det finns en som läser mig som en bok och vet att så inte är fallet. Det är en person som får se när jag inte kan hålla ihop längre. 

Just nu krävs inte mycket för att jag ska läsa in något i någonting som egentligen inte finns där. Just nu krävs inte mycket för att jag ska göra något stort av något litet. Jag vet hur det egentligen ligger till men kan inte stoppa huvudet när det väl börjar. Jag kan tolka in så mycket i ingenting. Hur kommer man ifrån det? Och så mycket känslor som ger sig tillkänna, som väcks till liv igen efter många år. 

Igår tittade jag på ”Hemlige miljonären” där turen hade kommit till Sean Banan som uppmärksammade mobbning. Där var en man som berättade om hur han som trettonåring planerade hur han skulle ta sitt liv. Jag själv gjorde aldrig det på den tiden det begav sig. Aldrig tänkte, planerade eller försökte. Men jag kunde tänka: Kommer någon sakna mig om jag inte var här? Jag ville inte försvinna, jag ville vara saknad. Och det gör ont nu på äldre dar när man förstår att ens upplevelser inte sågs. ”Du var väl inte utsatt?”

Mannen pratade även om hur han än idag kan ha svårigheter med relationer och tillit, oavsett typ av relation. Så igenkännande. Den där muren man bygger upp och som man någonstans tror att man börjat riva men kanske har fel. Är det jag som har svårt att fungera eller är det andra som inte vet hur de ska vara runt mig? 

Relationer, hur ska jag vara, hur ska jag fungera, vad förväntas av mig? Hur ska jag vara i olika sammanhang för att känna mig trygg och hemma? Som familjemedlem, släkting, vän mm. Vad blir rätt och fel? Vad göra utan att tolka in för mycket, utan att ha dåligt samvete? Frågor jag hela tiden kommer tillbaka till efter senaste tidens händelser. Återigen idag. Mycket i relation till min son. 

Som sagt, känslor utanpå och det krävs oerhört lite för att starta igång tankeverksamhet. 

Hur mycket kan ett huvud jobba?

Sömnbristen denna helg är oerhört påtaglig. Hur mycket kan ett huvud jobba egentligen?

1. Studier och inlämningsuppgift: Ja uppgiften fanns i mitt huvud typ helt färdig men att sen få ner det i print går inte. Så då maler vi uppgiften om och om igen. 

2. Utskick: Ja en hektisk tid på jobbet och denna gång vet jag överhuvudtaget inte om jag kommer hinna. Jag skulle behöva börja jobbet tidigare eller sluta senare. Det sistnämnda är inget alternativ och inget av dem är egentligen möjligt med tanke på lämning och hämtning av lilleman. Ja jag vet jag ska inte behöva tänka så här för det ska hinnas med på mina vanliga timmar, men när man då planerar oerhört illa?

3. Framtiden: Hur ska allt bli nu när familjen krympte så drastiskt? Jag och min bror med respektive… Kommer jag och gubben någonsin kunna göra något på tu man hand innan lilleman är stor nog att vara själv hemma? Jag har svårt att be om hjälp och ännu svårare om det rör sig om mer än några timmar dagtid. Okej, om det är längre tid som barnvakt behövs så finns ju svärföräldrarna. Gubben blev ju bra så då kan man ju våga lämna lilleman där. Ha ha ha… Men de har ju svårare att hjälpa till för bara några få timmar p.g.a geografiskt avstånd. Ursprungliga syftet med flytten är borta, finns nytt? Kan man finna ro här ändå? Så osammanhängande tankar som jag inte finner svar på. Tycker inte om ovetskapen… Då bränner tårarna innanför ögonlocken… Vill inte heller ligga någon till last med allt som pågår i huvudet…

Tur att man bara ”niar” och inte ”nollar” imorgon. Och tur att det var 10 år förra året och ”bara” 11 år i år. Nollor (och femmor) uppmärksammar jag men hade inte haft energi till det under rådande omständigheter. 

Uppgiften blev på något vis inlämnad. Det andra får man väl bara gilla läget med. Så god natt världen, håll tummarna för att sömn infinner sig. 

När var hur…typ?

Det är fortfarande svårt att fatta, att mamma också är borta. Frågan är om man någonsin kommer att fatta. Undrar om det någonsin kommer att komma ifatt en.

Det går inte en dag utan att man kommer på saker som väcker frågor när man nu inte har henne här längre. Vem ska man nu ringa och prata medicinska saker med som rör lillemans hälsa eller min egen hälsa? Vem ska nu hjälpa mig sy upp byxor jag köper? Vem ska nu hjälpa mig hämta lilleman de där tisdagarna när jag är på utbildning? Vem ska nu passa Oliwer när gubben ska använda sina konsertbiljetter och då gärna tar frugan med sig? Okej, små saker som säkerligen redan finns lösningar på, men det är en ständig påminnelse om att något inte är som det brukar och inte kommer att bli som det varit igen.

Det väcker också frågor kring hur det blir nu rent generellt. Vad förväntas av mig? Hur ska jag göra? Hur ska jag bete mig? Hur ska allt fungera framöver? Hur ska jag fungera med andra? Mamma har många gånger varit en länk till mycket, en central punkt, hur fortsätter vi utan att hon är där och har den funktionen? Man vill inte heller ligga till last för någon.

Man vill samtidigt fortsätta som vanligt i vardagen så fort som möjligt, men då trycker man samtidigt bort sorgen och dess bearbetning. All denna kluvenhet gör att jag är fruktansvärt trött…

Och nojjig blir man… Ökad rädsla på något vis eller hur man nu ska förklara det… Enbart lite familj kvar som man då blir extra rädd om och vill verkligen inget ska hända med dem… Min bror… Min man… Min son… … … … Frågor väcks som om gubben har koll på sådant som är kopplat till mig om något skulle hända mig och vice versa. Denna nojjighet och dessa tankar vill jag bara slå bort…

Kanske allt ovanstående gör att man just nu fokuserar på allt det praktiska och bara vill ha allt inbokat och klart och gärna överstökat. Men vissa saker är ju en hel djungel…

Om ca en månad blir jag ett år äldre, kanske skulle önska mig en helg på egen hand i någon liten stuga eller dylikt vid havet, där jag bara kan vara, skriva, filosofera, blicka ut över vågorna, gråta eller vad tiden nu skulle fyllas av. Få ge mig själv en chans att få utlopp för sorg… Men det kanske skulle ge mig dåligt samvete att lämna grabbarna för ett par dagar och kanske jag skulle längta ihjäl mig…

För en tid sedan funderade jag på att skriva ett inlägg på temat trötthet, mental trötthet. Det ena efter det andra avlöste varandra och det har aldrig funnits riktig tid till att landa och andas.

  • Byte av arbete ledde till tankar om flytt. Husförsäljning kom upp på agendan och nytt hus köptes och flytt genomfördes.
  • Min mamma fick den lägenhet hon drömt om och ny husförsäljning kom upp på agendan, denna gång mammas hus med där tillhörande flytt och tömning av 48 års samlande.
  • När vi såg att ovanstående började nå sitt mål, kom nästa utmaning. Efter 5 år var det nu äntligen dags för sonens ryggoperation. Han fick gå igenom mycket på kort tid och som förälder känner man sig hjälplös när man såg honom ha ont. Men barn är fantastiska och jag är en mycket stolt mamma. Idag springer och studsar sonen som om han aldrig hade genomgått denna prövning.
  • Slutligen kom jag ”in i rullarna” på vårdcentralen här gällande mitt blodtryck och hade första läkarkontakten på typ tre år. Läkaren ville börja dra i trådar som jag inte hade energi till, blodprover skulle tas m.m. Jag kände då att det var droppen som fick bägaren att rinna över, en liten grej kanske men i slutet av raden av punkter, och jag typ bröt ihop och sa att jag orkar inte mer.

Samtidigt såg jag att nu började det ljusna, inom en snar framtid skulle vi vara tillbaka i vanliga rutiner igen. Den 16 mars började jag jobba igen efter ett par veckors frånvaro p.g.a. sonens operation. Knappt tre timmar hann jag vara där innan allt kraschade. Allt jag nämnt ovan blev bagateller, en droppe i havet, de blev ingenting.

Nu sitter jag här utan pappa och utan mamma. Det jag fasat för under lång tid är nu verklighet och det känns ofattbart. Frågan är om man någonsin kommer att fatta det…

Leende i kaoset

Varför fungerar jag som jag gör? Varför är jag som jag är som person? Det undrar jag ibland, ganska ofta faktiskt.

Just nu är det kaos i mitt huvud. Ett delmål är nått men nya osäkerhetsmoment för fortsättningen har tillkommit. Jag är inte duktig på att vänta, jag är inte duktig på att hantera osäkerhet, även om jag vet att svaren kommer inom kort. Ja vissa svar, dock inte alla. Tänk vad gött det hade varit om man redan vetat hur allt kommer att bli… Jag brukar ha tålamod, men det är just nu som bortblåst. Kan det bero på att även om allt fortsätter gå vägen och ytterligare mål uppnås, så lugnar det ändå inte ner sig, åtminstone inte denna sida årsskiftet?

Nåväl, jag får försöka göra som han skriver i boken ”Kvinnor som tänker för mycket”, säga till mig själv att jag inte har tid att tänka på detta nu utan jag återupptar tankarna exempelvis på fredag. Kanske ska göra det hela till en utmaning? Om allt går som vi vill, om allt går vägen, så ska jag tatuera in prematurbandet och Oliwers namn någonstans på kroppen. Ha ha ha… Kanske ska finna något mer realistiskt i så fall.

Trots kaos och orosmoment och osäkerhetskänsla, så kan jag finna och se och le åt guldkorn i vardagen och i omgivning. Guldkorn som väcker minnen och ger värme i kropp och själ. Jag kan alltså klara av att stanna upp ibland och reflektera över andra saker. Jag ska ge ett exempel, kanske obegripligt för er som läser men så speciellt för mig.

Jag bytte jobb och tänkte jag skulle bli en tågpendlare, den tanken höll fram tills mina två veckor semester. Sen tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att tåg/buss inte är för mig. Tacka vet jag min vackra Kia ceed och sällskapet jag får av Marshall varje dag. Man kan numera inte köra min bil och vara på dåligt humör, så är det bara. Jag har blivit lugnare och inte lika stressad när jag får köra bil istället för att pendla med allmänna kommunikationsmedel.

När jag kör bil till jobbet, passerar jag Gäddastorp två gånger. Där finns ett guldkorn, tro det eller ej. Jag tog mitt körkort för ett antal år sen, undrar om det inte kan vara ca 15 år sedan. Jag övningskörde mest med min älskade pappa, även om kära mamma också ibland vågade sätta sig på passagerarsidan. Min älskade pappa gjorde allt för att förbereda mig för att klara uppkörningen och för att klara mig på egen hand på vägarna med alla distraktioner som kan tänkas finnas.

Vid uppkörningen utgick man från just Gäddastorp, så givetvis tog min pappa med mig dit och låtsade vara trafikinspektören. Han började ge instruktioner var jag skulle köra och varje gång vi gjorde detta skulle jag köra vänster in mot centrum. När den stora dagen kom, kände jag mig väl förberedd. Jag sätter mig i bilen jag ska köra upp i och trafikinspektören sätter sig på passagerarsidan. Jag är ensam, jag har inget stöd med mig, jag ska klara detta själv. Vad blir första instruktionen? Jo, kör höger. Jag kan verkligen skratta åt detta än idag, jag och pappa svängde aldrig höger när vi övade. För mig är detta ett speciellt minne som varje vardag, två gånger per vardag, får mig att skratta till när jag passerar området. Trots högersvängen, så klarade jag uppkörningen på första försöket och stolt ringde jag mina kära föräldrar på deras arbete och berättade den glada nyheten. Samma kväll fick jag låna bilen och ta min första  tur på egen hand till Högskolan Kristianstad för en kvällskurs jag då gick.

När jag nu skriver detta, inser jag att jag har fler minnen av älskade pappa som är kopplat till bilkörning, vad var det egentligen med oss och bilar. Jag minns bilresan till Skövde, militärregistrerad bil, svängen på regementsområdet, antennuttaget som drogs sönder med mera med mera. Men det får jag berätta om en annan gång. ❤

FÖRBANNAD!!!

Vad trött jag blir!!!

Vad trött jag blir på att ständigt se människor utan källkritik. 

Varför inte ta reda på hur saker och ting faktiskt fungerar?

Att pengar som kommer in till en kommun ibland är öronmärkta och inte kan användas till annat även om det finns ett skriande behov av det. 

Att inte allt går på kommunens budget. 

Att man inte hur som helst i en kommun kan använda pengar man sparat på en utgift och använda till en annan utgift. Att pengar som sparats på t.ex. snöröjning när vintern uteblivit inte kan användas till t.ex. äldreomsorg. 

Att det finns ett regelverk som begränsar handling och valfrihet. 

Men men… Jag har lämnat och bytt bransch… Så jag håller väl tyst nu…

Berg- och dalbana

Två månader har gått sen jag tog steget och gick min egen väg. Det fanns kanske inte full förståelse för det steget innan det togs, men det påverkade inte mig då. Däremot när jag nu möter oförståelse efter att steget är taget, då blir jag mer påverkad. Jag vet själv att steget var rätt att ta och att tiden var rätt nu, så varför ska jag då behöva förklara varför? Eller känner jag en uns av dåligt samvete för steget jag tog? Det skulle kanske vara gentemot en person i så fall, men jag kan inte hänga upp mitt liv kring det. Nu är det Linda som gäller i främsta rummet.

Men att gå från det välbekanta och trygga till något nytt görs ju ändå inte med lätthet. Det blir gärna berg- och dalbana av det och då inte en berg-och dalbana som Mariehönen på Bakken i Danmark. Nä nu pratar vi typ Helix på Liseberg. Nu ska man släppa integration som jag kan rabbla allt om, även när man väcks mitt i natten, och istället bli detektiv på heltid. Faktiskt rätt kul, trots vissa smällar man får ta, men innan man kommer in i allt så får man ju känslan av att vara helt inkompetent. Men det hoppas jag enbart beror på att jag inte kan rabbla det lika väl som integrationsrelaterade ämnen…ännu. Men när stöd och jävlar anamma finns, så blir det kanske ändå mer som Mariehönen.

Tidigare var jag den som var en del av inventarierna, nu är jag ny med allt vad det innebär. Att lära känna nya personer, att nya personer ska lära känna mig. Jag kan vara svår att lära känna tror jag samtidigt som jag nog inte är det. Det finns vägar till att enkelt få höra mitt livs historia. Även om den historien kanske inte är den mest spännande. Nä jag har påbörjat landningen, det blir bra detta.

Även om jag idag har undrat om det verkligen var rätt beslut om man ser till vad det ledde vidare till: en önskan om att även byta bostadsort. Jag byter jobb och det får oss att börja fundera på om vi inte ska flytta åt det hållet, närmare familj och släkt. Låter vettigt. Låter logiskt. Men än så länge har den delen inte varit en glädjande resa. Tittat på många hus, budat på ett par stycken, fått släppa dem, nu ledande bud på ett hus… Men vi har ett eget hus också som måste säljas, några har tittat men hittat anledningar till att inte köpa. F-n! Hur svårt ska det vara att sälja ett mycket trivsamt hus? Hur många dalar orkar man med? Jag vill bara ha en lösning… Vi måste inte flytta, men vi vill flytta. Om det inte lyckas, hur hittar man då hem igen? Hur kommer man tillbaka till känslan av att vara hemma?

Jag har aldrig gillat berg- och dalbanor…