Tankar…

Jag har skrivit dessa rader i huvudet flera nätter nu, vilket givetvis fått konsekvenser för sömn och energi. Tankar som väckts av något jag läst, hört eller erfarit på andra sätt. Får se om det hjälper att skriva ner dem för att få mer lugn i huvudet. Så här kommer mitt kaos.

1. SORG
Även om det inte alltid skiner igenom (förutom för gubben som läser mig som en bok) så blir jag från och till smärtsamt påmind om att något saknas, eller rättare sagt några saknas. Som exempelvis ikväll när man ser en fullmåne på natthimlen, då tänker jag på mamma. Eller häromdagen när gubbens julklapp skulle bli verklighet. När julklappen gavs var det med planeringen att älskade mamma skulle agera barnvakt. Ny plan fick verkställas och den var minst lika bra, men tanken kom ändå och sorgen gjorde sig påmind. Den där sorgen som en person sa till mig att jag inte vill ta tag i, att jag gör massor av saker på samma gång för att slippa hantera sorgen, håller mig sysselsatt. Tänk om den personen bara visste det verkliga skälet: Det handlar inte om ovilja, det handlar om okunskap. Hur gör man? Hur bearbetar man sorgen? Hur vet man att det är just det man gör? Å hur vet man när man nått framåt i den processen? Å hur vet andra om jag hanterar sorgen eller inte? Är inte det rätt individuellt? Vad förväntas av mig? Vet inte om jag fortfarande grubblar mest på frågan hur man ska bete sig nu och hur allt ska fungera framöver. Skulle vilja finna ord och förmedla vidare, men kan inte. Men skulle behöva för att ge mig själv svar först och främst. Å för att värna om det som finns här.

2. MED ELLER INTE MED
Jag fick i ett helt oskyldigt sammanhang frågan om jag är med eller inte med, en fråga som jag upplevde ställdes utan något bakomliggande motiv utan mer som ett inslag i en redan pågående konversation. Mitt svar blev "nja". Frågan har stannat kvar i huvudet en längre tid, speciellt nu när en milstolpe blivit nådd och passerad. Varför är svaret inte ett ja? Beror det på "krocken", och varför har det i så fall hängt i så länge? Beror det på storleken? Ja det sägs ju att den kan ha betydelse. Varför kan jag i så fall inte komma ur det så det blir ett ja oavsett vad anledningen är? Eller är det så illa att jag är för förstörd av upplevelser i unga år? För känslan av att det görs skillnad på människor finns där och det gör ont samtidigt som jag inte vet varför jag låter det få en så central plats i tanken. Det handlar om enstaka person. Behöver jag konfrontera för att släppa tanken eller kan jag bara gå vidare och lägga energi på något annat? Man skulle kanske kunna tro att jag av detta känner vantrivsel, men faktiskt tvärt om. Trots att både 1 och 2 har kopplingar i samma riktning, ja människan är en märklig varelse.

3. FÖRFLUTET VS NUTID
Jag har återvänt till brottsplatsen. Jag har flyttat hem. Hem till byn där jag är uppväxt. Byn där jag gjorde tidigare nämnda upplevelser som kan ha förstört ett och annat för mig. Men jag är annorlunda nu. Jag är en ny människa på sätt och vis och är så mycket mer idag än vad många trodde då. Men tanken har slagit mig kring hur många som kände mig förr, nu har kvar samma uppfattning och kanske då inte ger mig en chans att vara mitt nutida jag. Men å andra sidan är ju då också frågan kring hur många från förr som finns kvar i närheten och som kan spoliera chanser att få vara mitt nutida jag. Samtidigt som nyfikenhet finns kring vad för uppfattningar som finns. Jag behöver dock finna ett nytt syfte med flytten och där saknas fortfarande en faktor. Men jag är jag och jag är hemma, hemma på riktigt. Nu behöver jag knyta an på nytt och skapa mig nya relationer. Knyta an på nytt till släkt gör jag gärna men även att skapa nytt med nya människor. Jag vill även ha fungerande relationer till redan befintliga vänner. Men hur gör man det utan att det kräver för mycket planering, hur gör man det mer spontant, hur gör man det utan att upplevas påträngande?

4. ENERGI
Jag använder energi dagtid för att klara av mitt arbete. Jag använder energi kvällstid till mina guldklimpar till grabbar. Men energi till mig själv? Den finns inte och jag vet inte hur jag ska få energi. Däckar på soffan titt som tätt, lägger mig klarvaken, konstant trött. Så mycket jag vill göra, så mycket jag behöver göra, så mycket jag borde göra, så mycket… Hur gör man? Hur länge orkar man? Blir ledsen när jag inte orkar… Är det bara en själv som kan skapa energi eller behöver man hjälp? Vad för hjälp i så fall? Handlar det om professionell hjälp i form av någon bearbetning? Finns det i email-format i så fall? Någon som vill vara min psykolog via email? För det går inte att få in det på annat vis.

5. GENUINT INTRESSE
Jag gillar utmaningar, speciellt för huvudet/hjärnan. Jag har ett genuint intresse av det. Märkligt att man tydligen inte kan ha det utan att man då klassas som en person som inte har något bättre för sig.

6. ÅLDER OCH UTSEENDE
Jag har aldrig sett mig som vacker, möjligtvis på min bröllopsdag, då kände jag mig som den nästan-kunglighet jag är. Det finns sådant i mitt utseende jag har svårigheter att acceptera men som jag ändå inte kan göra något åt. Det finns sådant i mitt utseende som jag har svårigheter att acceptera men som jag faktiskt skulle kunna göra något åt. Problemet är att jag inte vet hur och det är så dags att försöka ta reda på det nu. Vem skulle jag känna mig trygg att fråga och få hjälp av utan att den personen först har skrattat sig halvt ihjäl. Sen vikten ska vi inte tala om. Jag behöver verkligen göra något åt den men det kräver energi och motivation. Men jag behöver ta hand om mig själv, jag gör raka motsatsen idag. Det gör mig ledsen och när jag är ledsen så intas fel mat och dryck. En ond cirkel. Kanske skulle önska mig en rejäl make-over nästa år. Det påstås att jag då fyller 40 år och det borde kanske uppmärksammas på något vis. Börjar redan fundera på vad jag vill göra? Om jag vill fira och hur? Vill jag vara hemma eller inte? Vill jag ha kalas/fest eller inte? Jag är knäpp, det är typ 8,5 månader kvar eller nåt.

Jag skrev att det var kaos. Inte en tendens till röd tråd i mitt huvud.

Jag är en morgonmänniska. 

Jag somnar sällan före morgonen.

Ovanstående var något jag fann på Facebook idag och insåg att det tyvärr ligger en del sanning i det i mitt fall. Jag har kommit in i en period, där jag drar mig för att gå och lägga mig. Så fort jag gör det, hamnar hjärnan i play-läge. Handlar det bara om att planera något eller drömma om något man vill göra/vill ha, så är allt lugnt. Det kan jag somna ifrån. Men handlar det om en reflektion från dagen som varit eller någon orostanke som poppar upp, så tickar klockan innan sömnen kan infinna sig. 

Just nu har jag nog känslorna i princip utanpå konstant och det tar mycket energi varje dag att hålla dem hyfsat i schack. Det är nog svårt att tro, då jag nog kan upplevas känslokall i många lägen. Men det finns en som läser mig som en bok och vet att så inte är fallet. Det är en person som får se när jag inte kan hålla ihop längre. 

Just nu krävs inte mycket för att jag ska läsa in något i någonting som egentligen inte finns där. Just nu krävs inte mycket för att jag ska göra något stort av något litet. Jag vet hur det egentligen ligger till men kan inte stoppa huvudet när det väl börjar. Jag kan tolka in så mycket i ingenting. Hur kommer man ifrån det? Och så mycket känslor som ger sig tillkänna, som väcks till liv igen efter många år. 

Igår tittade jag på ”Hemlige miljonären” där turen hade kommit till Sean Banan som uppmärksammade mobbning. Där var en man som berättade om hur han som trettonåring planerade hur han skulle ta sitt liv. Jag själv gjorde aldrig det på den tiden det begav sig. Aldrig tänkte, planerade eller försökte. Men jag kunde tänka: Kommer någon sakna mig om jag inte var här? Jag ville inte försvinna, jag ville vara saknad. Och det gör ont nu på äldre dar när man förstår att ens upplevelser inte sågs. ”Du var väl inte utsatt?”

Mannen pratade även om hur han än idag kan ha svårigheter med relationer och tillit, oavsett typ av relation. Så igenkännande. Den där muren man bygger upp och som man någonstans tror att man börjat riva men kanske har fel. Är det jag som har svårt att fungera eller är det andra som inte vet hur de ska vara runt mig? 

Relationer, hur ska jag vara, hur ska jag fungera, vad förväntas av mig? Hur ska jag vara i olika sammanhang för att känna mig trygg och hemma? Som familjemedlem, släkting, vän mm. Vad blir rätt och fel? Vad göra utan att tolka in för mycket, utan att ha dåligt samvete? Frågor jag hela tiden kommer tillbaka till efter senaste tidens händelser. Återigen idag. Mycket i relation till min son. 

Som sagt, känslor utanpå och det krävs oerhört lite för att starta igång tankeverksamhet. 

Hur mycket kan ett huvud jobba?

Sömnbristen denna helg är oerhört påtaglig. Hur mycket kan ett huvud jobba egentligen?

1. Studier och inlämningsuppgift: Ja uppgiften fanns i mitt huvud typ helt färdig men att sen få ner det i print går inte. Så då maler vi uppgiften om och om igen. 

2. Utskick: Ja en hektisk tid på jobbet och denna gång vet jag överhuvudtaget inte om jag kommer hinna. Jag skulle behöva börja jobbet tidigare eller sluta senare. Det sistnämnda är inget alternativ och inget av dem är egentligen möjligt med tanke på lämning och hämtning av lilleman. Ja jag vet jag ska inte behöva tänka så här för det ska hinnas med på mina vanliga timmar, men när man då planerar oerhört illa?

3. Framtiden: Hur ska allt bli nu när familjen krympte så drastiskt? Jag och min bror med respektive… Kommer jag och gubben någonsin kunna göra något på tu man hand innan lilleman är stor nog att vara själv hemma? Jag har svårt att be om hjälp och ännu svårare om det rör sig om mer än några timmar dagtid. Okej, om det är längre tid som barnvakt behövs så finns ju svärföräldrarna. Gubben blev ju bra så då kan man ju våga lämna lilleman där. Ha ha ha… Men de har ju svårare att hjälpa till för bara några få timmar p.g.a geografiskt avstånd. Ursprungliga syftet med flytten är borta, finns nytt? Kan man finna ro här ändå? Så osammanhängande tankar som jag inte finner svar på. Tycker inte om ovetskapen… Då bränner tårarna innanför ögonlocken… Vill inte heller ligga någon till last med allt som pågår i huvudet…

Tur att man bara ”niar” och inte ”nollar” imorgon. Och tur att det var 10 år förra året och ”bara” 11 år i år. Nollor (och femmor) uppmärksammar jag men hade inte haft energi till det under rådande omständigheter. 

Uppgiften blev på något vis inlämnad. Det andra får man väl bara gilla läget med. Så god natt världen, håll tummarna för att sömn infinner sig. 

När var hur…typ?

Det är fortfarande svårt att fatta, att mamma också är borta. Frågan är om man någonsin kommer att fatta. Undrar om det någonsin kommer att komma ifatt en.

Det går inte en dag utan att man kommer på saker som väcker frågor när man nu inte har henne här längre. Vem ska man nu ringa och prata medicinska saker med som rör lillemans hälsa eller min egen hälsa? Vem ska nu hjälpa mig sy upp byxor jag köper? Vem ska nu hjälpa mig hämta lilleman de där tisdagarna när jag är på utbildning? Vem ska nu passa Oliwer när gubben ska använda sina konsertbiljetter och då gärna tar frugan med sig? Okej, små saker som säkerligen redan finns lösningar på, men det är en ständig påminnelse om att något inte är som det brukar och inte kommer att bli som det varit igen.

Det väcker också frågor kring hur det blir nu rent generellt. Vad förväntas av mig? Hur ska jag göra? Hur ska jag bete mig? Hur ska allt fungera framöver? Hur ska jag fungera med andra? Mamma har många gånger varit en länk till mycket, en central punkt, hur fortsätter vi utan att hon är där och har den funktionen? Man vill inte heller ligga till last för någon.

Man vill samtidigt fortsätta som vanligt i vardagen så fort som möjligt, men då trycker man samtidigt bort sorgen och dess bearbetning. All denna kluvenhet gör att jag är fruktansvärt trött…

Och nojjig blir man… Ökad rädsla på något vis eller hur man nu ska förklara det… Enbart lite familj kvar som man då blir extra rädd om och vill verkligen inget ska hända med dem… Min bror… Min man… Min son… … … … Frågor väcks som om gubben har koll på sådant som är kopplat till mig om något skulle hända mig och vice versa. Denna nojjighet och dessa tankar vill jag bara slå bort…

Kanske allt ovanstående gör att man just nu fokuserar på allt det praktiska och bara vill ha allt inbokat och klart och gärna överstökat. Men vissa saker är ju en hel djungel…

Om ca en månad blir jag ett år äldre, kanske skulle önska mig en helg på egen hand i någon liten stuga eller dylikt vid havet, där jag bara kan vara, skriva, filosofera, blicka ut över vågorna, gråta eller vad tiden nu skulle fyllas av. Få ge mig själv en chans att få utlopp för sorg… Men det kanske skulle ge mig dåligt samvete att lämna grabbarna för ett par dagar och kanske jag skulle längta ihjäl mig…

För en tid sedan funderade jag på att skriva ett inlägg på temat trötthet, mental trötthet. Det ena efter det andra avlöste varandra och det har aldrig funnits riktig tid till att landa och andas.

  • Byte av arbete ledde till tankar om flytt. Husförsäljning kom upp på agendan och nytt hus köptes och flytt genomfördes.
  • Min mamma fick den lägenhet hon drömt om och ny husförsäljning kom upp på agendan, denna gång mammas hus med där tillhörande flytt och tömning av 48 års samlande.
  • När vi såg att ovanstående började nå sitt mål, kom nästa utmaning. Efter 5 år var det nu äntligen dags för sonens ryggoperation. Han fick gå igenom mycket på kort tid och som förälder känner man sig hjälplös när man såg honom ha ont. Men barn är fantastiska och jag är en mycket stolt mamma. Idag springer och studsar sonen som om han aldrig hade genomgått denna prövning.
  • Slutligen kom jag ”in i rullarna” på vårdcentralen här gällande mitt blodtryck och hade första läkarkontakten på typ tre år. Läkaren ville börja dra i trådar som jag inte hade energi till, blodprover skulle tas m.m. Jag kände då att det var droppen som fick bägaren att rinna över, en liten grej kanske men i slutet av raden av punkter, och jag typ bröt ihop och sa att jag orkar inte mer.

Samtidigt såg jag att nu började det ljusna, inom en snar framtid skulle vi vara tillbaka i vanliga rutiner igen. Den 16 mars började jag jobba igen efter ett par veckors frånvaro p.g.a. sonens operation. Knappt tre timmar hann jag vara där innan allt kraschade. Allt jag nämnt ovan blev bagateller, en droppe i havet, de blev ingenting.

Nu sitter jag här utan pappa och utan mamma. Det jag fasat för under lång tid är nu verklighet och det känns ofattbart. Frågan är om man någonsin kommer att fatta det…

Leende i kaoset

Varför fungerar jag som jag gör? Varför är jag som jag är som person? Det undrar jag ibland, ganska ofta faktiskt.

Just nu är det kaos i mitt huvud. Ett delmål är nått men nya osäkerhetsmoment för fortsättningen har tillkommit. Jag är inte duktig på att vänta, jag är inte duktig på att hantera osäkerhet, även om jag vet att svaren kommer inom kort. Ja vissa svar, dock inte alla. Tänk vad gött det hade varit om man redan vetat hur allt kommer att bli… Jag brukar ha tålamod, men det är just nu som bortblåst. Kan det bero på att även om allt fortsätter gå vägen och ytterligare mål uppnås, så lugnar det ändå inte ner sig, åtminstone inte denna sida årsskiftet?

Nåväl, jag får försöka göra som han skriver i boken ”Kvinnor som tänker för mycket”, säga till mig själv att jag inte har tid att tänka på detta nu utan jag återupptar tankarna exempelvis på fredag. Kanske ska göra det hela till en utmaning? Om allt går som vi vill, om allt går vägen, så ska jag tatuera in prematurbandet och Oliwers namn någonstans på kroppen. Ha ha ha… Kanske ska finna något mer realistiskt i så fall.

Trots kaos och orosmoment och osäkerhetskänsla, så kan jag finna och se och le åt guldkorn i vardagen och i omgivning. Guldkorn som väcker minnen och ger värme i kropp och själ. Jag kan alltså klara av att stanna upp ibland och reflektera över andra saker. Jag ska ge ett exempel, kanske obegripligt för er som läser men så speciellt för mig.

Jag bytte jobb och tänkte jag skulle bli en tågpendlare, den tanken höll fram tills mina två veckor semester. Sen tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att tåg/buss inte är för mig. Tacka vet jag min vackra Kia ceed och sällskapet jag får av Marshall varje dag. Man kan numera inte köra min bil och vara på dåligt humör, så är det bara. Jag har blivit lugnare och inte lika stressad när jag får köra bil istället för att pendla med allmänna kommunikationsmedel.

När jag kör bil till jobbet, passerar jag Gäddastorp två gånger. Där finns ett guldkorn, tro det eller ej. Jag tog mitt körkort för ett antal år sen, undrar om det inte kan vara ca 15 år sedan. Jag övningskörde mest med min älskade pappa, även om kära mamma också ibland vågade sätta sig på passagerarsidan. Min älskade pappa gjorde allt för att förbereda mig för att klara uppkörningen och för att klara mig på egen hand på vägarna med alla distraktioner som kan tänkas finnas.

Vid uppkörningen utgick man från just Gäddastorp, så givetvis tog min pappa med mig dit och låtsade vara trafikinspektören. Han började ge instruktioner var jag skulle köra och varje gång vi gjorde detta skulle jag köra vänster in mot centrum. När den stora dagen kom, kände jag mig väl förberedd. Jag sätter mig i bilen jag ska köra upp i och trafikinspektören sätter sig på passagerarsidan. Jag är ensam, jag har inget stöd med mig, jag ska klara detta själv. Vad blir första instruktionen? Jo, kör höger. Jag kan verkligen skratta åt detta än idag, jag och pappa svängde aldrig höger när vi övade. För mig är detta ett speciellt minne som varje vardag, två gånger per vardag, får mig att skratta till när jag passerar området. Trots högersvängen, så klarade jag uppkörningen på första försöket och stolt ringde jag mina kära föräldrar på deras arbete och berättade den glada nyheten. Samma kväll fick jag låna bilen och ta min första  tur på egen hand till Högskolan Kristianstad för en kvällskurs jag då gick.

När jag nu skriver detta, inser jag att jag har fler minnen av älskade pappa som är kopplat till bilkörning, vad var det egentligen med oss och bilar. Jag minns bilresan till Skövde, militärregistrerad bil, svängen på regementsområdet, antennuttaget som drogs sönder med mera med mera. Men det får jag berätta om en annan gång. ❤

FÖRBANNAD!!!

Vad trött jag blir!!!

Vad trött jag blir på att ständigt se människor utan källkritik. 

Varför inte ta reda på hur saker och ting faktiskt fungerar?

Att pengar som kommer in till en kommun ibland är öronmärkta och inte kan användas till annat även om det finns ett skriande behov av det. 

Att inte allt går på kommunens budget. 

Att man inte hur som helst i en kommun kan använda pengar man sparat på en utgift och använda till en annan utgift. Att pengar som sparats på t.ex. snöröjning när vintern uteblivit inte kan användas till t.ex. äldreomsorg. 

Att det finns ett regelverk som begränsar handling och valfrihet. 

Men men… Jag har lämnat och bytt bransch… Så jag håller väl tyst nu…