Jag är en morgonmänniska. 

Jag somnar sällan före morgonen.

Ovanstående var något jag fann på Facebook idag och insåg att det tyvärr ligger en del sanning i det i mitt fall. Jag har kommit in i en period, där jag drar mig för att gå och lägga mig. Så fort jag gör det, hamnar hjärnan i play-läge. Handlar det bara om att planera något eller drömma om något man vill göra/vill ha, så är allt lugnt. Det kan jag somna ifrån. Men handlar det om en reflektion från dagen som varit eller någon orostanke som poppar upp, så tickar klockan innan sömnen kan infinna sig. 

Just nu har jag nog känslorna i princip utanpå konstant och det tar mycket energi varje dag att hålla dem hyfsat i schack. Det är nog svårt att tro, då jag nog kan upplevas känslokall i många lägen. Men det finns en som läser mig som en bok och vet att så inte är fallet. Det är en person som får se när jag inte kan hålla ihop längre. 

Just nu krävs inte mycket för att jag ska läsa in något i någonting som egentligen inte finns där. Just nu krävs inte mycket för att jag ska göra något stort av något litet. Jag vet hur det egentligen ligger till men kan inte stoppa huvudet när det väl börjar. Jag kan tolka in så mycket i ingenting. Hur kommer man ifrån det? Och så mycket känslor som ger sig tillkänna, som väcks till liv igen efter många år. 

Igår tittade jag på ”Hemlige miljonären” där turen hade kommit till Sean Banan som uppmärksammade mobbning. Där var en man som berättade om hur han som trettonåring planerade hur han skulle ta sitt liv. Jag själv gjorde aldrig det på den tiden det begav sig. Aldrig tänkte, planerade eller försökte. Men jag kunde tänka: Kommer någon sakna mig om jag inte var här? Jag ville inte försvinna, jag ville vara saknad. Och det gör ont nu på äldre dar när man förstår att ens upplevelser inte sågs. ”Du var väl inte utsatt?”

Mannen pratade även om hur han än idag kan ha svårigheter med relationer och tillit, oavsett typ av relation. Så igenkännande. Den där muren man bygger upp och som man någonstans tror att man börjat riva men kanske har fel. Är det jag som har svårt att fungera eller är det andra som inte vet hur de ska vara runt mig? 

Relationer, hur ska jag vara, hur ska jag fungera, vad förväntas av mig? Hur ska jag vara i olika sammanhang för att känna mig trygg och hemma? Som familjemedlem, släkting, vän mm. Vad blir rätt och fel? Vad göra utan att tolka in för mycket, utan att ha dåligt samvete? Frågor jag hela tiden kommer tillbaka till efter senaste tidens händelser. Återigen idag. Mycket i relation till min son. 

Som sagt, känslor utanpå och det krävs oerhört lite för att starta igång tankeverksamhet. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s