När var hur…typ?

Det är fortfarande svårt att fatta, att mamma också är borta. Frågan är om man någonsin kommer att fatta. Undrar om det någonsin kommer att komma ifatt en.

Det går inte en dag utan att man kommer på saker som väcker frågor när man nu inte har henne här längre. Vem ska man nu ringa och prata medicinska saker med som rör lillemans hälsa eller min egen hälsa? Vem ska nu hjälpa mig sy upp byxor jag köper? Vem ska nu hjälpa mig hämta lilleman de där tisdagarna när jag är på utbildning? Vem ska nu passa Oliwer när gubben ska använda sina konsertbiljetter och då gärna tar frugan med sig? Okej, små saker som säkerligen redan finns lösningar på, men det är en ständig påminnelse om att något inte är som det brukar och inte kommer att bli som det varit igen.

Det väcker också frågor kring hur det blir nu rent generellt. Vad förväntas av mig? Hur ska jag göra? Hur ska jag bete mig? Hur ska allt fungera framöver? Hur ska jag fungera med andra? Mamma har många gånger varit en länk till mycket, en central punkt, hur fortsätter vi utan att hon är där och har den funktionen? Man vill inte heller ligga till last för någon.

Man vill samtidigt fortsätta som vanligt i vardagen så fort som möjligt, men då trycker man samtidigt bort sorgen och dess bearbetning. All denna kluvenhet gör att jag är fruktansvärt trött…

Och nojjig blir man… Ökad rädsla på något vis eller hur man nu ska förklara det… Enbart lite familj kvar som man då blir extra rädd om och vill verkligen inget ska hända med dem… Min bror… Min man… Min son… … … … Frågor väcks som om gubben har koll på sådant som är kopplat till mig om något skulle hända mig och vice versa. Denna nojjighet och dessa tankar vill jag bara slå bort…

Kanske allt ovanstående gör att man just nu fokuserar på allt det praktiska och bara vill ha allt inbokat och klart och gärna överstökat. Men vissa saker är ju en hel djungel…

Om ca en månad blir jag ett år äldre, kanske skulle önska mig en helg på egen hand i någon liten stuga eller dylikt vid havet, där jag bara kan vara, skriva, filosofera, blicka ut över vågorna, gråta eller vad tiden nu skulle fyllas av. Få ge mig själv en chans att få utlopp för sorg… Men det kanske skulle ge mig dåligt samvete att lämna grabbarna för ett par dagar och kanske jag skulle längta ihjäl mig…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s