När var hur…typ?

Det är fortfarande svårt att fatta, att mamma också är borta. Frågan är om man någonsin kommer att fatta. Undrar om det någonsin kommer att komma ifatt en.

Det går inte en dag utan att man kommer på saker som väcker frågor när man nu inte har henne här längre. Vem ska man nu ringa och prata medicinska saker med som rör lillemans hälsa eller min egen hälsa? Vem ska nu hjälpa mig sy upp byxor jag köper? Vem ska nu hjälpa mig hämta lilleman de där tisdagarna när jag är på utbildning? Vem ska nu passa Oliwer när gubben ska använda sina konsertbiljetter och då gärna tar frugan med sig? Okej, små saker som säkerligen redan finns lösningar på, men det är en ständig påminnelse om att något inte är som det brukar och inte kommer att bli som det varit igen.

Det väcker också frågor kring hur det blir nu rent generellt. Vad förväntas av mig? Hur ska jag göra? Hur ska jag bete mig? Hur ska allt fungera framöver? Hur ska jag fungera med andra? Mamma har många gånger varit en länk till mycket, en central punkt, hur fortsätter vi utan att hon är där och har den funktionen? Man vill inte heller ligga till last för någon.

Man vill samtidigt fortsätta som vanligt i vardagen så fort som möjligt, men då trycker man samtidigt bort sorgen och dess bearbetning. All denna kluvenhet gör att jag är fruktansvärt trött…

Och nojjig blir man… Ökad rädsla på något vis eller hur man nu ska förklara det… Enbart lite familj kvar som man då blir extra rädd om och vill verkligen inget ska hända med dem… Min bror… Min man… Min son… … … … Frågor väcks som om gubben har koll på sådant som är kopplat till mig om något skulle hända mig och vice versa. Denna nojjighet och dessa tankar vill jag bara slå bort…

Kanske allt ovanstående gör att man just nu fokuserar på allt det praktiska och bara vill ha allt inbokat och klart och gärna överstökat. Men vissa saker är ju en hel djungel…

Om ca en månad blir jag ett år äldre, kanske skulle önska mig en helg på egen hand i någon liten stuga eller dylikt vid havet, där jag bara kan vara, skriva, filosofera, blicka ut över vågorna, gråta eller vad tiden nu skulle fyllas av. Få ge mig själv en chans att få utlopp för sorg… Men det kanske skulle ge mig dåligt samvete att lämna grabbarna för ett par dagar och kanske jag skulle längta ihjäl mig…

För en tid sedan funderade jag på att skriva ett inlägg på temat trötthet, mental trötthet. Det ena efter det andra avlöste varandra och det har aldrig funnits riktig tid till att landa och andas.

  • Byte av arbete ledde till tankar om flytt. Husförsäljning kom upp på agendan och nytt hus köptes och flytt genomfördes.
  • Min mamma fick den lägenhet hon drömt om och ny husförsäljning kom upp på agendan, denna gång mammas hus med där tillhörande flytt och tömning av 48 års samlande.
  • När vi såg att ovanstående började nå sitt mål, kom nästa utmaning. Efter 5 år var det nu äntligen dags för sonens ryggoperation. Han fick gå igenom mycket på kort tid och som förälder känner man sig hjälplös när man såg honom ha ont. Men barn är fantastiska och jag är en mycket stolt mamma. Idag springer och studsar sonen som om han aldrig hade genomgått denna prövning.
  • Slutligen kom jag ”in i rullarna” på vårdcentralen här gällande mitt blodtryck och hade första läkarkontakten på typ tre år. Läkaren ville börja dra i trådar som jag inte hade energi till, blodprover skulle tas m.m. Jag kände då att det var droppen som fick bägaren att rinna över, en liten grej kanske men i slutet av raden av punkter, och jag typ bröt ihop och sa att jag orkar inte mer.

Samtidigt såg jag att nu började det ljusna, inom en snar framtid skulle vi vara tillbaka i vanliga rutiner igen. Den 16 mars började jag jobba igen efter ett par veckors frånvaro p.g.a. sonens operation. Knappt tre timmar hann jag vara där innan allt kraschade. Allt jag nämnt ovan blev bagateller, en droppe i havet, de blev ingenting.

Nu sitter jag här utan pappa och utan mamma. Det jag fasat för under lång tid är nu verklighet och det känns ofattbart. Frågan är om man någonsin kommer att fatta det…