Berg- och dalbana

Två månader har gått sen jag tog steget och gick min egen väg. Det fanns kanske inte full förståelse för det steget innan det togs, men det påverkade inte mig då. Däremot när jag nu möter oförståelse efter att steget är taget, då blir jag mer påverkad. Jag vet själv att steget var rätt att ta och att tiden var rätt nu, så varför ska jag då behöva förklara varför? Eller känner jag en uns av dåligt samvete för steget jag tog? Det skulle kanske vara gentemot en person i så fall, men jag kan inte hänga upp mitt liv kring det. Nu är det Linda som gäller i främsta rummet.

Men att gå från det välbekanta och trygga till något nytt görs ju ändå inte med lätthet. Det blir gärna berg- och dalbana av det och då inte en berg-och dalbana som Mariehönen på Bakken i Danmark. Nä nu pratar vi typ Helix på Liseberg. Nu ska man släppa integration som jag kan rabbla allt om, även när man väcks mitt i natten, och istället bli detektiv på heltid. Faktiskt rätt kul, trots vissa smällar man får ta, men innan man kommer in i allt så får man ju känslan av att vara helt inkompetent. Men det hoppas jag enbart beror på att jag inte kan rabbla det lika väl som integrationsrelaterade ämnen…ännu. Men när stöd och jävlar anamma finns, så blir det kanske ändå mer som Mariehönen.

Tidigare var jag den som var en del av inventarierna, nu är jag ny med allt vad det innebär. Att lära känna nya personer, att nya personer ska lära känna mig. Jag kan vara svår att lära känna tror jag samtidigt som jag nog inte är det. Det finns vägar till att enkelt få höra mitt livs historia. Även om den historien kanske inte är den mest spännande. Nä jag har påbörjat landningen, det blir bra detta.

Även om jag idag har undrat om det verkligen var rätt beslut om man ser till vad det ledde vidare till: en önskan om att även byta bostadsort. Jag byter jobb och det får oss att börja fundera på om vi inte ska flytta åt det hållet, närmare familj och släkt. Låter vettigt. Låter logiskt. Men än så länge har den delen inte varit en glädjande resa. Tittat på många hus, budat på ett par stycken, fått släppa dem, nu ledande bud på ett hus… Men vi har ett eget hus också som måste säljas, några har tittat men hittat anledningar till att inte köpa. F-n! Hur svårt ska det vara att sälja ett mycket trivsamt hus? Hur många dalar orkar man med? Jag vill bara ha en lösning… Vi måste inte flytta, men vi vill flytta. Om det inte lyckas, hur hittar man då hem igen? Hur kommer man tillbaka till känslan av att vara hemma?

Jag har aldrig gillat berg- och dalbanor…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s