Tivoli?

Mitt humör har en stadig plats i en berg- och dalbana.

Ena dagen är allt frid och fröjd, jag är glad och positiv och full av energi, med huvudet långt över vattenytan. Har jag tur håller det i sig några dagar i sträck.

Nästa dag är jag låg i humöret, vill gråta för minsta lilla, behövs minimalt för att få mig att bli deppig, jag ser inget värde hos mig själv och är redo att ge upp allt. Då är näsan knappt över vattenytan.

Lite smått redan igår började jag dala igen efter en tid med positivitet. Idag dalade jag ytterligare. Känner mig inte stark, känner mig inte som att jag är där jag ska vara. Otroligt trött, på alla tänkbara sätt.

När jag nu började dala och inte trillade direkt ner på botten, kom tanken på om detta är något som man kan stoppa och vända uppåt igen. Men jag har ännu inte lyckats. Jag känner dalarna när de börjar, men det är bara att åka med.

I dalarna kan jag ibland fundera på hur det skulle vara om jag inte var här…Inte självmordstankar, men ändå tankar kring vad som skulle sägas eller hur reaktionerna skulle vara om jag försvann…

I dalarna kan jag ibland fundera på att jag skulle behöva något drastiskt att hända i mitt liv, för att vakna till och värdesätta annorlunda… Men det vågar jag inte fundera på… längre…

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s