Nyårsafton 2015

Nu återstår enbart minuter av detta år och det brukar leda till eftertanke, tillbakablickar och framtida tankar. Jag försöker minnas hur 2015 har varit och kan inte erinra mig några större händelser för min egen del men däremot enorma utvecklingssteg för sonen.

Tar jag hjälp av bloggen och läser inlägg från det gångna året, så ser jag en tråd av ledsamhet och reflektioner. Året har präglats av mycket berg- och dalbana i humör och mående. Jag har ett flertal gånger reflekterat över var jag står, om jag är där jag ska vara, kring missnöjet över min person, kring upplevelse av att vara konstant missförstådd för att nämna några saker.

Jag avslutar året på samma vis, med massa reflektioner som uppstått efter en resa till Stockholm med gubben som bl.a. innehöll ett besök på Fotografiska.

IMG_8461

En utställning i synnerhet var det som lockade, ”Där barnen sover”. En stark utställning som berörde mig enormt. Speciellt två berättelser kopplade till två barns upplevelser av ett liv på flykt, etsade sig fast i mitt huvud och mitt hjärta. Jag önskar fler hade kunnat se denna utställning och faktiskt inse hur jävla bra vi har det. Och nä, jag tänker inte be om ursäkt för svordomen.

10527852_10153246197370686_5140038501745111379_n

Insikten jag fick så här under årets sista skälvande dagar, hoppas jag kan ge mig mer kämparglöd och jävlaranamma, mer energi, mer målmedvetenhet och mer positivitet kring att det man är och det man gör är värt något.

10584048_10153249313430686_5359411913777060649_n

GOTT NYTT 2016

Annonser

Tivoli?

Mitt humör har en stadig plats i en berg- och dalbana.

Ena dagen är allt frid och fröjd, jag är glad och positiv och full av energi, med huvudet långt över vattenytan. Har jag tur håller det i sig några dagar i sträck.

Nästa dag är jag låg i humöret, vill gråta för minsta lilla, behövs minimalt för att få mig att bli deppig, jag ser inget värde hos mig själv och är redo att ge upp allt. Då är näsan knappt över vattenytan.

Lite smått redan igår började jag dala igen efter en tid med positivitet. Idag dalade jag ytterligare. Känner mig inte stark, känner mig inte som att jag är där jag ska vara. Otroligt trött, på alla tänkbara sätt.

När jag nu började dala och inte trillade direkt ner på botten, kom tanken på om detta är något som man kan stoppa och vända uppåt igen. Men jag har ännu inte lyckats. Jag känner dalarna när de börjar, men det är bara att åka med.

I dalarna kan jag ibland fundera på hur det skulle vara om jag inte var här…Inte självmordstankar, men ändå tankar kring vad som skulle sägas eller hur reaktionerna skulle vara om jag försvann…

I dalarna kan jag ibland fundera på att jag skulle behöva något drastiskt att hända i mitt liv, för att vakna till och värdesätta annorlunda… Men det vågar jag inte fundera på… längre…