Pusslet som jag inte får ihop…

När man läser nedanstående kommer man att vilja säga till mig att skärpa mig, att det bara är att bestämma sig hur man vill ha det, att ingen kan förändra något utom en själv o.s.v o.s.v. Men det stjälper snarare än hjälper i detta läge.

Jag vet inte om jag är på väg in i en depression eller på väg in i väggen, men något är det som får mig att känna som om världen under mina fötter rämnar. Visserligen tror jag inte man i förväg anar att man är på väg in i väggen, men det känns som om pusselbitarna inte längre passar ihop.

Det enda som känns stabilt är mina grabbar här hemma, mitt mirakel till son och min älskade make. De är nog det enda som inte verkar gå mig förlorat. Hoppas jag i alla fall.

Mycket av det som orsakar ovanstående känsla är småsaker, som man vanligtvis inte hade lagt så stor vikt vid. Men när allt kommer på en gång och vid helt fel tidpunkt, så blir allt ohanterbart. När man inte är i balans, kan man inte hantera särskilt mycket särskilt väl.

Det är där jag befinner mig nu. Jag kan inte hantera något.

  • Jag ska nog sluta vara informativ, då det inte verkar uppskattas.
  • Jag ska nog sluta prata överhuvudtaget, då jag blir konstant missförstådd alternativt inte lyssnad till.
  • Jag vet inte om jag ska/bör jobba kvar där jag är idag. Ska det ens vara socialt arbete?
  • Ibland gör det ont när man tar för givet att saker och ting är på ett visst sätt utan att verkligen fråga hur jag har det och hur jag upplever saker och ting. Nackdelen av att vara i min egen bubbla.
  • Jag avskyr känslan jag ibland får av att jag är tillbaka i skolan fast jag inte är det.
  • Jag är inte nöjd med hur jag ser ut, vissa saker skulle jag kunna förändra, vissa saker kan jag inte förändra hur gärna jag än vill. Det jag skulle kunna förändra saknar jag antingen motivation till eller andra resurser alternativt att jag är för stolt för att be om hjälp. Det jag inte kan förändra har jag ännu inte förlikat mig med.
  • Jag håller på att bli tokig (bokstavligen) av lockkänslan i örat och motor som brummar konstant i mitt huvud.
  • Jag kan inte heller förlika mig med alla mina skavanker – exempelvis hör dåligt – och att dessa skavanker medför behov av hjälpmedel. Det får mig att känna mig mindre värd.
  • Nya definitioner av kända begrepp, exempelvis närhet, gör att tankar äntrar huvudet som inte skulle ha varit där om inte nya definitioner gett sig tillkänna. Trivsel vs känslan av att faktiskt kunna tänka sig något annat. Men trivsel får gå före arbete med att byta ut. Även om det har sina minus. Men jag hoppas att plussidan kommer att vara det övervägande.
  • Behovet man ser av att Oliwer hade mått bra av att ha syskon och ledsamheten när man inser att så inte blir fallet.
  • Daglig kamp att hålla tårarna tillbaka har lett till att mitt humör åker värre berg- och dalbana sedan tidigare. Jag klarar inga motgångar utan att tårarna gör sig påminda.
  • Jag kan inte vara socialt fungerande hela dagar/dygn, jag tappar det alltid till sist och känslan som infinner sig efteråt ger enbart magont.
  • Känslan av att det kommer att vara enskilda öar utan förbindelser, kommer närmare och närmare verklighet och det är det som gör mest ont. Om det var detta som var meningen med tidigare handlande, ja då kan en känna sig lyckad.

Jag känner mig inte handlingskraftig för jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska komma tillbaka till övervägande skratt. Jag vet inte heller vem som skulle kunna hjälpa mig att se saker och ting ur andra perspektiv och få saker och ting att hända och förändras. Ibland vill jag önska att något drastiskt ska hända så att man vaknar till lite, men jag vågar inte önska det. 

Jag är alltid och evigt tacksam för min Albin och min Oliwer som älskar mig och bryr sig om mig och vill vara nära mig oavsett vad. Jag hoppas de fortsätter göra det…

Annonser

En reaktion på ”Pusslet som jag inte får ihop…

  1. Hej Linda!

    Jag har inget genomtänkt svar till dig än – men det kanske kommer senare… Jag kände dock att jag var tvungen att skriva till dig och då absolut inte för att säga att du ska skärpa dig – (det är nog ett av de allra värsta uttrycken jag vet för övrigt!) Men jag vill att du ska veta att du inte är ensam – jag brottas med liknande känslor varje dag. Det kanske inte verkar så eftersom jag under min uppväxt lärt mig skämta bort det mesta – men det går inte en dag utan att jag brottas med mindervärdeskomplex och olustkänslor inför min egen person. Det har blivit bättre förvisso, mycket tack vare att jag till sist tog hjälp utifrån, men du anar inte hur bekanta de känslor du känner är för mig! Vi tampas kanske inte med exakt samma problem, men de verkar framkalla liknande ångesttankar och känslor av att man aldrig duger riktigt. Ville, eller, bara måste skriva detta. Jag skriver också – och gör det mycket hellre än att prata. Ta hand om dig, Linda och lyssna på dina två guldklimpar hemma! Om man har välsignats med guldklimpar är man inte värdelös. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s