Knut i magen

När man skriver ett sådant inlägg som jag gjorde igår, får man gärna en knut i magen och ångest. För att ha lämnat ut sig själv så mycket. För att man blir extra rädd att förlora det man har. 

Man blir gärna ambitiös att allt måste lösas nu innan allt gått förlorat. Men det blir samtidigt övermäktigt. Svårt att hålla fokus på det långsiktiga målet och på att hålla det realistiskt. Då tar det istället stopp och går inte framåt, snarare bakåt. 

Samtidigt som man själv befinner sig i obalans, ser man nära och kära som inte är i balans heller. Då vill man finnas till och hjälpa till, men kan man det när man själv inte är i balans? Samtidigt är där en rädsla att ens egen obalans är anledningen till att andra inte verkar vara på gång. 

Idag med allt vad teknik heter, så pratar folk inte med varandra på samma sätt som man gjorde innan smartphones och Facebook. 

Så vad gör man i dagens samhälle när man behöver konkreta tankar och förslag och råd för att komma vidare…?

Annonser

Pusslet som jag inte får ihop…

När man läser nedanstående kommer man att vilja säga till mig att skärpa mig, att det bara är att bestämma sig hur man vill ha det, att ingen kan förändra något utom en själv o.s.v o.s.v. Men det stjälper snarare än hjälper i detta läge.

Jag vet inte om jag är på väg in i en depression eller på väg in i väggen, men något är det som får mig att känna som om världen under mina fötter rämnar. Visserligen tror jag inte man i förväg anar att man är på väg in i väggen, men det känns som om pusselbitarna inte längre passar ihop.

Det enda som känns stabilt är mina grabbar här hemma, mitt mirakel till son och min älskade make. De är nog det enda som inte verkar gå mig förlorat. Hoppas jag i alla fall.

Mycket av det som orsakar ovanstående känsla är småsaker, som man vanligtvis inte hade lagt så stor vikt vid. Men när allt kommer på en gång och vid helt fel tidpunkt, så blir allt ohanterbart. När man inte är i balans, kan man inte hantera särskilt mycket särskilt väl.

Det är där jag befinner mig nu. Jag kan inte hantera något.

  • Jag ska nog sluta vara informativ, då det inte verkar uppskattas.
  • Jag ska nog sluta prata överhuvudtaget, då jag blir konstant missförstådd alternativt inte lyssnad till.
  • Jag vet inte om jag ska/bör jobba kvar där jag är idag. Ska det ens vara socialt arbete?
  • Ibland gör det ont när man tar för givet att saker och ting är på ett visst sätt utan att verkligen fråga hur jag har det och hur jag upplever saker och ting. Nackdelen av att vara i min egen bubbla.
  • Jag avskyr känslan jag ibland får av att jag är tillbaka i skolan fast jag inte är det.
  • Jag är inte nöjd med hur jag ser ut, vissa saker skulle jag kunna förändra, vissa saker kan jag inte förändra hur gärna jag än vill. Det jag skulle kunna förändra saknar jag antingen motivation till eller andra resurser alternativt att jag är för stolt för att be om hjälp. Det jag inte kan förändra har jag ännu inte förlikat mig med.
  • Jag håller på att bli tokig (bokstavligen) av lockkänslan i örat och motor som brummar konstant i mitt huvud.
  • Jag kan inte heller förlika mig med alla mina skavanker – exempelvis hör dåligt – och att dessa skavanker medför behov av hjälpmedel. Det får mig att känna mig mindre värd.
  • Nya definitioner av kända begrepp, exempelvis närhet, gör att tankar äntrar huvudet som inte skulle ha varit där om inte nya definitioner gett sig tillkänna. Trivsel vs känslan av att faktiskt kunna tänka sig något annat. Men trivsel får gå före arbete med att byta ut. Även om det har sina minus. Men jag hoppas att plussidan kommer att vara det övervägande.
  • Behovet man ser av att Oliwer hade mått bra av att ha syskon och ledsamheten när man inser att så inte blir fallet.
  • Daglig kamp att hålla tårarna tillbaka har lett till att mitt humör åker värre berg- och dalbana sedan tidigare. Jag klarar inga motgångar utan att tårarna gör sig påminda.
  • Jag kan inte vara socialt fungerande hela dagar/dygn, jag tappar det alltid till sist och känslan som infinner sig efteråt ger enbart magont.
  • Känslan av att det kommer att vara enskilda öar utan förbindelser, kommer närmare och närmare verklighet och det är det som gör mest ont. Om det var detta som var meningen med tidigare handlande, ja då kan en känna sig lyckad.

Jag känner mig inte handlingskraftig för jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska komma tillbaka till övervägande skratt. Jag vet inte heller vem som skulle kunna hjälpa mig att se saker och ting ur andra perspektiv och få saker och ting att hända och förändras. Ibland vill jag önska att något drastiskt ska hända så att man vaknar till lite, men jag vågar inte önska det. 

Jag är alltid och evigt tacksam för min Albin och min Oliwer som älskar mig och bryr sig om mig och vill vara nära mig oavsett vad. Jag hoppas de fortsätter göra det…

Sport

En oväntad rubrik kan tyckas för de som känner mig.

Jag är inget fan av sport, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag brukar säga att jag är allergisk mot sport.

Jag är därmed inget fan av hockey och känner inte till mycket om olika lag. Trots det så kanske hjärtat klappar lite för det grön-vita laget. Jag menar, det finns ju i mina gener.

Jag har en lista på Spotify som heter Veckans tips. Som jag har förstått det så ska en sådan lista baseras på den typen av musik som jag annars lyssnar på. Första låten på den listan gjorde mig dock mycket konfunderad, då låten har med Skellefteå AIK att göra. När jag nämnde det för gubben, så undrade han om jag fått virus i telefonen.

Men öppensinnad som jag är, så startade jag igång låten och det behövdes inte många toner innan jag förstod vad den låten gjorde på min lista. Ni som känner mig väl, förstår precis vad jag säger när ni startar igång nedanstående länk.

Inte som alla andra

Några nätter med svårigheter att komma till sängs och svårigheter att komma till ro och få välbehövlig sömn. Precis som om kroppen är fylld med oro och stress men jag vet inte varför det i så fall är så. 

Säger man det till någon så skulle säkert han/hon komma med teorin att det beror på att semestern är slut och jobbstart är imorgon. 

Men jag är inte som alla andra. 

Tydligen måste man älska värme. Tydligen måste man avsky kyla. Tydligen måste man klaga på denna sommars väder. Tydligen måste man längta efter semester. Tydligen måste man ogilla att det är jobbstart igen efter semester. Med mera…

Men jag är fortfarande inte som alla andra. 

Jag avskyr värme. Jag älskar svalka, kyla och blåst. Varför? Då mår jag som bäst, både fysiskt och psykiskt. Jag har någorlunda bättre balans i mitt humör. Ja jag har ett bättre liv när temperaturen är låg. Så jag har älskat denna sommar och vill inte klaga. 

Längre ledigheter är jag egentligen inte ett fan av, såtillvida jag inte ska göra något speciellt. Ska jag mest ta dagen som den kommer, så fungerar även en kortare ledighet. Min semester i år har varit det sistnämnda. När dessutom gubben går tillbaka till jobbet en vecka innan mig, gör mig ännu mer färdig med semestern. Så jag välkomnar jobb- och dagisstart imorgon och jag välkomnar verkligen vardagsrutiner igen. Egentligen skulle jag kunna ta ut några veckor semester till i år men det är jag inte lockad av. 

Men tydligen har bara jag fel då man verkligen inte lyssnar på om jag säger något som går emot majoriteten. Istället för att respektera olikheter och respektera mig, så vill man skriva ordet FEL i pannan på mig. 

Eller så är det helt enkelt mig i allmänhet man inte lyssnar på…

Börjar snart tro det sistnämnda…