Inget jobb, ingen gubbe, ingen ring

V A B – verkligen den mest fruktansvärda bokstavskombinationen jag känner till och har erfarenhet av. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag är verkligen inte skapt till att vabba. Hur mycket jag än älskar min son och hur mycket jag älskar att tillbringa tid med honom, så klarar jag inte av att vabba. Där är begränsningar förknippade med att vabba och det gör mig tokig på nolltid. Helt otroligt att vi fortfarande har tapet kvar på väggarna så som jag klättrar på dem. I vanliga fall så delas vabbandet fifty-fifty med gubben, men inte denna gång. 

Så då kan man bli liiiiiite överdramatisk, men titeln på inlägget låter värre än det är.

Inget jobb – Vabbandet gör att jag inte har jobbat mycket denna vecka. Hemma onsdag och torsdag och nästan hela fredag, gör enbart ett litet gästspel imorgon för att slippa boka om något som var aningen problematiskt att få ihop från första början. 

Ingen gubbe – Han jobbar sista veckan innan semester, vilket tyvärr har inneburit en hel del övertid. Så vi ses inte mycket dessa dagar, och saknaden efter honom är stor. Jag får bara hoppas jag känner igen honom nästa gång vi träffas. Hi hi…

Ingen ring – Mina fina prematurring får sig ett ansiktslyft för att sitta lite bättre. Jag skulle hämtat den igår, men vab gjorde att jag skickade gubben. Men då var inte smyckesdesignern på plats. 

Jaja, det är åtminstone snart semester. 

Annonser

Trygghet

Mina öron är inte längre att lita på.

Det stressar mig lite, speciellt om jag någon kväll är själv hemma efter att Oliwer har somnat.

Han där uppe och jag här nere.

Babyvakten reagerar inte alltid om Oliwer går upp. Gör han det så är det inte säkert att han ger sig tillkänna för oss så tydligt, han kan stå i något hörn och snyfta lite.

Mina öron uppfattar inte sådant. Det känns inte bra när jag är själv hemma, har ju ingen koll alls på vad som händer och sker där uppe.

Kanske inte problem för andra, men en jobbig svårighet för mig.

Men svårigheter är till för att lösas.

Mina ögon, med glasögon på, kan jag lita på.

Så en ny babyvakt är inköpt och nu känner jag mig trygg när jag är ensam vuxen hemma. Nu ser jag och nu har jag koll.

Att det krävs så lite för att känna trygghet. Att man inte skaffade en sådan här från början, men bättre sent än aldrig.

IMG_6873

Hur kan det bli så här?

Det är märkligt…

Det är märkligt hur en individ kan påverka så mycket…

En enda individ…

Påverka så mycket hos mig…

Väcka så mycket hos mig…

Utan att man ens har bytt ett ord med individen…

Det handlar förvisso inte om individen i sig…

Utan om handlingar…

Åsikter…

Ja allt runtomkring…

Här är vi… Här vill vi fortsätta vara… Vill inte att trivsel ska försvinna av ovanstående känsla…

Nu håller jag bara tummarna…

Saknad

År 2003 var inget bra år. Det var ett år präglat av sorg. Det har nu gått 12 år men det årets känsla gör sig påmint än idag.

I januari det året miste jag min älskade pappa. I början på varje år sedan dess, spelas filmen från den ödesdigra dagen upp i mitt huvud.

Midsommarhelgen det året miste jag min bästa vän, min allra första bästa vän. Från att vara iväg på trevligheter till att känna saknad – ja den processen upprepar sig varje år. Tragiskt och ofattbart. Varje midsommarhelg avslutar jag med att titta upp i himlen och hoppas att du har funnit ro.

Jesper, denna låt är tillägnad dig då jag vet att du lyssnar på den om och om igen i din himmel.

Kändis nu?

Imorgon, onsdagen den 17 juni, skulle man kunna läsa om lilla mig i Lokaltidningen Ängelholm.

Men så verkar inte bli fallet, om jag förstod det hela rätt. Jag fick inte plats. 🙂

Så nu verkar det som om man får ge sig till tåls tills nästa onsdag istället, onsdagen den 24 juni.

Men trots det så finns jag redan nu med i webb-versionen av tidningen.

En ekvation jag inte får ihop, men men… Varsågoda och klicka på nedanstående länk om ni inte kan vänta eller inte har tillgång till tidningen.

http://angelholm.lokaltidningen.se/den-manniskosynen-gor-mig-ledsen–/20150613/artikler/706179963/1446

Sticka ut hakan? Del 2

Det har skett en tragedi i vårt land, en ung tjej med hela livet framför sig har hittats mördad. 

Nu ska det delas saker om detta på sociala medier och tryckas gilla på sidor förknippade med denna tjej, för att skänka en tanke till hennes familj.

Nej, det kommer jag inte att göra. Av ren principsak.

Varför just denna gång?

Alla andra fall då som är av liknande karaktär med samma tragiska utgång men som inte märks då massmedial uppmärksamhet uteblir?

Alla fall där anhöriga fortfarande undrar – där saknad person fortfarande är saknad?

Nä jag deltar inte i något som är kopplat enbart till ett fall. 

Vill jag göra något som innebär att skänka en tanke, så gör jag det till alla som går igenom detta fruktansvärda och för de som fortfarande svävar i ovisshet. 

Gällande de som misstänks ha begått denna fruktansvärda handling, ska dömas för vad de gjort och inte för vilka de är. Alltid döma handling före person. Bakgrund, att man kommer från annat land exempelvis, är inte i sammanhanget relevant. Det finns lika många rötägg bland svenskfödda som bland utrikesfödda. Ibland skulle jag vilja säga att de svenskfödda är i majoritet. 

Så, nu har jag sagt mitt.