Crazy

Annonser

9 år

I nio härliga år har jag nu varit fru Lundberg istället för fröken Lundberg.

Vilken resa vi har gjort, jag och min älskade Albin. Resan som ledde fram till äktenskap och resan vi gjort sedan dess.

Första resan varade 1,5 år som inleddes med nätkontakt och fortsatte med träff i verkliga livet den 20 november 2004. Som prästen sa: Det var kärlek på internet. Det tog oss ca ett halvår innan vi var sambo, tio månader innan vi var förlovade och ca 1,5 år efter första träffen var vi man och hustru. En underbar dag som jag aldrig kommer att glömma. Då var jag inte nästan kunglig, då var jag en riktig prinsessa.

4929_103424400685_6914133_n

Två år efter ingånget äktenskap, blev vi husägare. Vi har hittat hem! Efter ofrivillig barnlöshet och en kamp för barn och behandling fick vi äntligen vårt eget lilla mirakel, vår busiga duracellkanin ”Owa”. Det gick 5,5 år innan vi nådde dit men vilken belöning det till slut blev. Jag älskar mina grabbar mest av allt.

IMG_6425

Idag kunde vi alltså fira nio år som herr och fru Lundberg. Jag möttes av nio röda rosor när jag kom hem, jag möttes av ett hjärta med min favoritchoklad när jag kom upp på vårt rum.

IMG_6625 IMG_6624

Men det bästa är följande länk, som ger mig otroligt mycket i känslor av kärlek. Bäst av allt, kärleken tar aldrig slut, länken bevisar det.

http://www.klippanfoto.se/linda/index.php

Älskar dig, Albin! ❤

Är det så konstigt egentligen?

Jag ser illa.

Jag hör illa.

Jag är vig som ett kylskåp som en konsekvens av min kroppshydda.

Jag har ett berg- och dalbanehumör.

Till listan kan även läggas ett par andra komplex.

Är det så konstigt att man ibland, kanske rätt ofta, inte tror så mycket om sig själv? Ser att det finns ett värde trots allt?

Inte blir det lättare om man möter små och kanske egentligen obetydliga motgångar gång på gång, motgångar som går att åtgärda på ett eller annat sätt.

Men om energin tryter, så blir små saker stora, hur obetydliga de än är.

För ca en vecka sedan begav jag mig glatt iväg för att hämta ut nya glasögon. Nöjd med valet av båge, trots att jag inte haft något smakråd med mig när valet gjordes. Efter ett par dagar återvände jag till butiken. Jag nämnde för dem att det inte kändes som om jag såg lika klart alltid, beroende på hur jag rörde ögon/huvud. Vi justerade dem så att de kom högre upp. Samma eftermiddag känner jag att de hela tiden kasar ner, så nästa dag är jag återigen i butiken. Glasögonen blir justerade så att de verkligen sitter på plats. Den eftermiddagen vill jag bara slänga dem av mig, då de trycker enormt på näsa och öron. Samtidigt som jag blir väl medveten om att något inte stämmer med skärpan. Ringer butiken och bokar tid till dagen därpå. Samma kväll åker de gamla glasögonen på. Optiker gör en ny koll och konstaterar efter kompletterande undersökningar av mig och glasögon att styrkan inte stämmer. Tillbaka på ruta 1. Bågarna jag valt tidigare fanns inte att nybeställa i just den färgen när nu allt skulle göras om från början. Jag nämnde också för butikspersonal att jag ändå inte tror att vi någonsin kommer att få dem att sitta bekvämt. Tillsammans valde vi ut nya bågar, inte vad jag trodde att jag någonsin skulle välja, spännande. Så terriern som har sprungit ut och in i butiken kommer snart att vara en tiger/ett lejon.

Blir man trött eller blir man trött? Hoppas nu att styrkan blir rätt nästa gång och att jag kommer att kunna ha bågen jag valt. Som ni kanske kan räkna ut, så används de gamla-gamla glasögonen i väntan på de nya-nya. 

Snart ska jag påbörja processen med att testa linser. Med tanke på ovanstående strul, så känner jag mig modig som vågar. Om det fungerar, så blir jag av med åtminstone en sak bak mina öron. Förutom glasögon, brukar jag ofta men inte alltid ha diadem och hörapparater. Det sistnämnda enbart arbetstid och framför allt vid möten. Oj vad det var svårt att acceptera…

Men på mitt finger finns en ny ring. Jag har velat fram och tillbaka om den sitter som den ska eller inte och har haft konversation med smyckesdesignern. Hon har förklarat en del för mig, så kanske det kan lösa sig om det nu är så att känslan kvarstår. Nu sitter den på fingret och jag har själv kommit fram till att jag ska testa och känna efter hur det är. Vid nästa öppettid hos smyckesdesignern har jag annars möjlighet att få hennes bedömning om det ser ”rätt” ut eller något måste ändras.

Ja varför ska allting ske i så många olika steg?

När processer blir längre än förväntat och när det inte blir som jag tänkt, så velar jag ännu mer vid alla kommande saker än vad jag egentligen skulle behöva göra.

Jag tolkar även in saker som säkerligen i majoriteten av fallen inte stämmer. Saken det handlar om blir något annat än vad det hade behövt bli.

Berg- och dalbanehumör gör inte saken lättare. Jag vill bli av med det humöret nu. Jag vill stiga av och stå stadigt på marken och röra mig plant framåt.

Annars behövs det inte många ord förrän jag faller tillbaka och tar åt mig på ett sätt som jag hade mått bättre av att slippa. En person säger en sak, så är vi där igen, och allt kretsar kring ett komplex jag har.

För många lösa trådar… Och finns det en siffra lägre än 87?

Och hur hanterar man hatkärlek? Vanligt förekommande just nu…

Ledsamhet

Tror jag känner ledsamhet idag.

Borde inte göra det, har ju skrattat mycket och visat glädje under större delen av dagen. 

Men ändå känsla av ledsamhet. 

Morgonen blev inte bra. Morgonen innebar smärta i mammahjärtat. Kanske det som la grunden till allt. 

Måste prata med smyckesdesignern igen men det blir först imorgon tyvärr. Ringen sitter helt okej, dock inte så löst och dessutom mer eller mindre som berget om jag blir minsta varm. Materiellt ting men jag gråter ändå. Kanske mest för att jag känner mig hemsk gentemot den som betyder så mycket för mig. Kanske detta som gör att känslan har hållit i sig. 

Uteblivna mirakel och uteblivna framsteg gör inte saken bättre. 

Livet är en berg- och dalbana men måste mitt liv vara som Helix?

En fråga – två svar

Är jag där jag ska vara?

Ja.

Är jag där jag ska vara?

Nej.

Svaren varierar beroende på sammanhang.

I ett sammanhang är det givet – här är jag ”himma” – jag är precis där jag ska vara – här kan jag vara mig själv och vara älskad för det jag är – jag är nöjd med allt runt omkring mig – människor, upplevelser, materiellt – you name it.

I ett annat sammanhang är det inte lika givet – jag ser mitt värde men inte min plats – det är främmande i flera olika definitioner – jag saknar något för att känna mig ”himma” även där.

Hur ska jag få det jag saknar för att kunna svara ja alltid och inte bara ibland?

Något drastiskt eller något mindre?

Perspektiv på tillvaron

Från och med nu kommer jag aldrig att göra någon planering, inte ens preliminär planering, för måndagar för det kommer aldrig att bli så som jag tänkt ändå. Det kan ge mycket blandade känslor när det inte blir som man tänkt. Idag gav det inte den bästa känslan när man lämnade förmiddagen bakom sig och äntrade eftermiddagen.

Jag visste att den mindre roliga känslan skulle fortsätta under eftermiddagen, då jag misstänkte att ett besök hos specialist inte skulle ge något av värde. Inga svar, inget som imponerade på något sätt, bara utkastade pengar. Ja min slutledningsförmåga är på topp.

Man skulle kunna tro att hela dagen då skulle vara helt förstörd.

För att ta sig till specialist krävdes lite körning på mindre vägar, något som gav helt andra perspektiv på tillvaron. Platta Skåne med härliga färgglada rutor, grönska, lugn, tunnel av ännu mera grönska, slalomkörning… Detta i kombination med hög musik och skrål från egen strupe. Så otroligt mycket vackert som finns ”bara runt knuten”, så otroligt mycket vackert som man lätt går miste om. Förvisso kände jag mig lite som en pensionär när jag bl.a. passerade en skylt det stod trumpetarbostället på, men det bjuder jag på. Ja Söderåsen ska inte underskattas.


Istället för en dålig känsla i kroppen, går jag ikväll och lägger mig med ro i själen.