Besvikelse

Jag vet att det enbart handlar om ett materiellt ting. Men besvikelsen blir ändå stor.

När man söker på för tidigt födda, kan man bland sökresultaten finna en fotavtrycksaffisch. Den består av massa små fotavtryck från för tidigt födda barn. Överst står det ”Små fötter lämnar stora avtryck”. Detta lilla fotavtryck symboliserar för mig just för tidigt födda barn.

Min son är för tidigt född, han är prematur, och jag har tyvärr inget fotavtryck från honom som nyfödd. Hans fotavtryck finns förvisso på en tavla som idag hänger hos hans faster, men det fotavtrycket är från när han var 6 månader gammal.

Så jag blev överlycklig när jag via nätet fann ett företag som sålde en ring med ett litet fotavtryck på. Jag tvekade inte utan la en beställning direkt. Denna ring skulle få symbolisera min lilla prematur.

Tiden gick…och gick…och gick… Ingen ring levererades. Jag mailade företaget på ett par olika adresser, men inget svar. Jag fann dem på facebook, men där fanns inget inlägg sen slutet på maj 2014. På kommentarer på den sidan förstod jag att jag inte är den enda som nu ställer frågan om företaget överhuvudtaget existerar. Det ser inte ut att bli någon ring. Tur inget blev betalt i förskott.

Jag har förvisso nu googlat mig fram till ett amerikanskt företag som verkar sälja samma ring, men känner mig osäker på att valen blir rätt vid beställning.

Tänk om det bara gått vägen och jag hade sluppit denna enorma besvikelse.

Oxen

Jag är född i Oxens tecken, något som jag tidigare har förbannat men oftast numera känner mig bekväm med.

* En oxe anses vara praktisk, realistisk, lugn och metodisk.
* En oxe arbetar hårt och med stor uthållighet.
* En oxe är principfast, envis, stabil och självmedveten samt är oftast nöjd med hur saker och ting är och tar inte risker i onödan.
* En oxe är tolerant och pålitlig och försöker alltid se goda sidor hos sina medmänniskor.
* En oxe har ett lugnt och välbalanserat humör, såtillvida oxen inte blir tillräckligt uppretad. Det tar tid att reta upp en oxe, men när man gör det så bör man akta sig. Oxens reaktion dröjer men blir desto kraftigare när den äntligen kommer.

Får jag säga det själv (ingen annan gör kanske det) så tycker jag det stämmer rätt bra in på mig. Den sista punkten kan bli väldigt påtaglig och därmed aningen jobbig, även för mig själv. Jag kan intyga att det tar tid att reta upp mig, men ”lyckas” man så bör man akta sig.

Nuförtiden tvingas jag hantera mycket frustration. Frustration över all oförståelse jag möter. Frustration över viljan till mycket men många hinder på vägen. Frustration över bristen på ansvarstagande. Finns frustrationen redan där, så kan ytterligare ingredienser till den frustrationen leda till att bägaren till slut rinner över.

Så har nu hänt.

Borde nog inte känna mig stolt, men det gör jag. Stolt över mig själv. Känslan av stolthet stärks av att det visat sig inte vara helt obefogat. Så för en gång skull ingen klump i magen efteråt.

Varför ens försöka?

Min sömn har hamnat i en ond spiral. Eller rättare sagt, min brist på sömn har hamnat i en ond spiral.

Trötthet hör till vardagen och verkar ha etablerat sig permanent.

Trots sänggång i hyfsad tid, insomnande hyfsat snabbt, ostörd sömn hela natten, uteblir känslan av att vara utvilad. När jag vaknar på morgonen är jag fortfarande lika trött som jag var när jag la mig, om inte tröttare.

Igår kom jag inte alls till ro. Trots tidig morgon, jobb hela dagen, mycket sen kväll, trötthet, så låg jag och snurrade nån timme eller två.

Så varför ens försöka? Nä det får bli ”Cocktail” på tv istället.

Tror vi snart måste hitta en pausknapp i verkligheten, stänga av måsten för en stund, kanske åka bort från allt en tid. Men det lär inte hända, det blir inte av, det går ju inte.

2015/01/img_5822.jpg

Kulmen

Då – torsdag – 23 januari 2003.

Nu – fredag – 23 januari 2015.

12 år – saknad.

Januari är sedan 2003 förknippad med ett berg- och dalbanehumör hos mig. Detta år är inget undantag.

Men…

Denna gång började min januari månad redan den 1 oktober 2014. Tack vare en liten Emser-ask.

Ledsamt insåg jag att min januari månad skulle bli fyra månader lång och kulmen skulle nås först 23 januari i år.

Saknaden har varit större än någonsin. Varför så stor nu? Saknaden har alltid varit stor och kommer så alltid att vara, men varför extra påtaglig nu?

Läker tiden alla sår? Inte hos mig. Filmen spelas upp i mitt huvud varje år vid denna tidpunkt. Jag minns det som om det vore igår. Jag har bara varit tvungen att lära mig leva på detta sätt. Att en gång om året inte kunna kontrollera mitt mående.

Vad gör mest ont? Saknaden av min älskade pappa? Eller Oliwer som aldrig får träffa morfar? Eller morfar som inte får busa med barnbarnet som han hade älskat och skämt bort?

En dag ska Oliwer få veta vem hans morfar var.

Då var det bestämt.

Mitt avtal med mig själv har gått över förväntan att hålla än så länge, men det är fortfarande bara början. Visst finns sug och svåra stunder, men någonstans har jag fått en nytändning som motiverar mig att hålla mig borta från det onyttiga enligt gällande avtal. Promenader har skett i princip varje lunch minus någon enstaka dag då det istället har blivit promenadbandet hemma. Jag t.o.m. trotsar regn ibland, om det inte står som spön i backen. Lite vila på helgen tillåter jag mig.

Sedan starten 7 januari så har vågen visat på minus 2 kilo. Ytterligare 2,1 kilo återstår till delmål 1.

Delmål 1 ska nås senast sista helgen i mars. Jag lär inte hinna även till delmål 2, så jag håller mig till det första och allt som sker utöver det är bonus. Att delmål 1 ska vara nått senast sista helgen i mars, beror på att belöningen redan är bokad. Jag tror med andra ord på mig själv för en gångs skull.

Så vad händer då sista helgen i mars? Jo, det blir en tjejhelg på hotell och shopping i Ullared. Japp, häromdagen blev jag medbjuden av en god vän och tillsammans med två andra tjejer ska vi ha en härlig helg. Grabbarna bus här hemma kommer jag sakna enormt mycket, men ibland måste man göra sådant här också. Det är sällan jag gör något för mig själv, så jag har fortfarande inte vant mig vid tanken. Det känns konstigt och märkligt, inte naturligt alls, nästan lite dåligt samvete. Men jag tillåter mig själv att vara egoistisk en stund.

Så se upp Ullared, för den 28 mars kommer vi.