Drömmen om ett barn

I julklapp av min älskade make fick jag två böcker. En av dem bär just titeln ”Drömmen om ett barn” och är skriven av Tobias Åkerman. Den beskriver ofrivillig barnlöshet ur mannens perspektiv. Ända sedan tidningen skrev om att boken var på gång och ända sedan jag såg att IVF-kliniken CuraÖresund flaggade för den på Instagram, har jag velat läsa den. Man får följa Tobias och hans fru Annas resa genom flertalet missfall, utomkvedshavandeskap, misslyckade IVF-försök för att slutligen se dem nå sitt mål att bilda familj genom adoption av en liten pojke.

Jag har inte läst en bok på evigheter men denna bok nästintill sträckläste jag. För varje kapitel gjorde jag kopplingar till vår egen resa mot en egen familj och våra upplevelser när vägen dit blev en omväg. Vår väg var krokig men inte ens i närheten av vad paret i boken gick igenom, där de gick från hopp och glädje till förtvivlan och sorg på nolltid upprepade gånger. De har upplevt glädjen i positiva graviditetstester, de har upplevt sorgen varje gång graviditeten har avslutats i förtid. De har upplevt längtan och smärtan, där längtan i slutändan vann. Trots alla bakslag och alla känslor som de båda blev tvungna att hantera, på sina egna individuella sätt, så upphörde aldrig banden dem emellan. Deras relation var stark nog att klara av alla tester de utsattes för.

Vår resa innebar ett år av resultatlösa försök, inga graviditetstester behövdes här, det blev aldrig en graviditet. Efter ett år blev det kontakt med sjukhus och utredning om orsak till uteblivet resultat. Efter diverse tester kom domen om att vi inte skulle nå vårt mål naturlig väg utan det krävdes IVF-behandling. Men innan remiss gick iväg, var jag tvungen att gå ner 10 % av min vikt. Det tog något halvår men sen var vi där. Ett försök fick avbrytas, svårt att sätta rätt dosering på mediciner direkt. Nästa försök fullbordades och en graviditet var ett faktum. Utan graviditetssympton flöt allting på, men det blev slutligen högt blodtryck, sjukhusvistelse, havandeskapsförgiftning och för tidig födsel genom mer eller mindre akut kejsarsnitt 6,5 veckor för tidigt. Men inga problem med det heller och idag har vi vårt mirakel, en duracellkanin på tre år.

Vi har inte kastats lika mycket mellan hopp och förtvivlan som Tobias och Anna, men längtan har varit lika stor. Vår resa nådde sitt mål inom ett par år, för dem tog det minst det dubbla. Har vi rätt att känna samma sak som dem? Har vi rätt att må lika dåligt av vår resa? Fysiskt har det inte inneburit alltför stora påfrestningar, men givetvis påverkas man psykiskt i allt detta. Vad är det som ska väcka mest hos oss? Ofrivillig barnlöshet i sig? Att bli föräldrar till en prematur? Att inte kunna få ett syskon till Oliwer? Jag kan hantera allt som ledde fram till födseln av min underbare lille gosse, men min stora sorg är nog att det inte blir ett syskon. De ägg vi hade frysta klarade inte upptining och med det stoppades även vår vidare resa. Det var vårt val, vårt eget val, och det känns okej att ha gjort det valet. Men likväl blir det en sorg som bearbetas, trots att det är något som egentligen aldrig funnits.

Efter sådan läsning som väcker sådana tankar, övergår jag nu till bok nummer två. Det känns som raka motsatsen när det gäller innehåll, det känns mer lättsamt på något vis. Jag lär inte göra några kopplingar till egna erfarenheter, så här kan jag bara läsa för läsandets skull. Åtminstone är det den bilden jag har innan jag har öppnat bok nummer två.

IMG_5635

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s