Presenter till kommentatorer

Jag tror det var i början av 2014 som jag svarade på en utmaning på Facebook. Utmaningen gick ut på följande:

”Jag gillar tanken på att göra andra glada. Så jag deltar i detta Pay-It-Forward-initiativ: De första FEM personer som kommenterar på denna status med ”jag är med”, kommer att få en överraskning från mig någon gång under detta kalenderår – allt från en bok, en biljett, ett besök, något hemodlat eller hemgjort, ett vykort; Absolut någon överraskning! Det kommer att hända när stämningen kommer över mig och jag hittar något som jag tror skulle passa dig och göra dig glad. Dessa fem personer ska göra samma erbjudande i sin FB status och distribuera sin egen glädje. Kopiera bara denna text på din profil, (inte dela) så att vi kan bilda ett nät av samband och vänlighet. Låt oss göra mer trevliga och kärleksfulla saker för varandra under 2014, utan någon annan orsak än att få göra människor glada och visa att vi tänker på varandra. Hoppas alla får ett roligt, vänligt och kärleksfyllt år.”

Klockan är nu 23.30 och det återstår enbart 30 minuter av detta kalenderår och jag har ännu inte överraskat de som kommenterat. De var totalt 4 till antalet. Energin har inte varit med mig under stora delar av året som nu snart är till ända. Jag har inte kunnat tänka på denna utmaning i någon större utsträckning.

Vad göra tänkte jag då? Jo, mina överraskningar till dessa fyra individer får gå i tankens tecken. Hur uppfattar jag dessa individer? Vad vill jag säga med mina överraskningar till dem? Jag söker mycket i musikens värld, i texter och i känslan som förmedlas i tonerna. Jag har nu valt ut fyra låtar som tillägnas dessa fyra individer.

1. Tina
Denna låt, eller rättare sagt en textrad i denna låt, fick mig omedelbart att tänka på dig. Du och jag är som dag och natt när det gäller väder och vind, det är vi nog väl överens om. När jag hör denna textrad i denna låt, ”I would go to Alaska with you. I hate to freeze but I’ll sit on an ice floe for you”, så ser jag mig dig framför mig och att du mycket väl skulle kunna säga detta när du möter någon som du bryr dig väldigt mycket om.

2. Lena
En gång i tiden kände vi nog varandra bättre än vad vi gör idag. Vi har dock funnit varandra igen nu på Facebook och kanske kommer vi en dag återigen känna varandra bättre. Jag är öppen för det och för att inte längre vara ”unknown” för varandra.

3. Jennie
Det känns som om du är där du hör hemma, det känns som om du har hittat hem. Det känns som om du är lycklig, det känns som om du är tillfreds med allt runtomkring dig. Du har funnit honom och tillsammans har ni skapat er ett liv. Ni har också skapat ett nytt liv som vi alla ser fram emot att få träffa om några månader. Jag gläds med din glädje.

4. Jessica
Du är en av de starkaste människor jag känner, trots att jag får känslan av att du kämpar. Det kan gälla allt från hälsa, känslor, barn, relationer. Men vad du än ställs inför och hur mycket du än ibland faller, så kommer du alltid upp igen. Stolt och stark. Jag tror på dig.

Nu återstår enbart 10 minuter av detta år och jag vill avsluta med att önska alla ett GOTT NYTT ÅR.

Annonser

Drömmen om ett barn

I julklapp av min älskade make fick jag två böcker. En av dem bär just titeln ”Drömmen om ett barn” och är skriven av Tobias Åkerman. Den beskriver ofrivillig barnlöshet ur mannens perspektiv. Ända sedan tidningen skrev om att boken var på gång och ända sedan jag såg att IVF-kliniken CuraÖresund flaggade för den på Instagram, har jag velat läsa den. Man får följa Tobias och hans fru Annas resa genom flertalet missfall, utomkvedshavandeskap, misslyckade IVF-försök för att slutligen se dem nå sitt mål att bilda familj genom adoption av en liten pojke.

Jag har inte läst en bok på evigheter men denna bok nästintill sträckläste jag. För varje kapitel gjorde jag kopplingar till vår egen resa mot en egen familj och våra upplevelser när vägen dit blev en omväg. Vår väg var krokig men inte ens i närheten av vad paret i boken gick igenom, där de gick från hopp och glädje till förtvivlan och sorg på nolltid upprepade gånger. De har upplevt glädjen i positiva graviditetstester, de har upplevt sorgen varje gång graviditeten har avslutats i förtid. De har upplevt längtan och smärtan, där längtan i slutändan vann. Trots alla bakslag och alla känslor som de båda blev tvungna att hantera, på sina egna individuella sätt, så upphörde aldrig banden dem emellan. Deras relation var stark nog att klara av alla tester de utsattes för.

Vår resa innebar ett år av resultatlösa försök, inga graviditetstester behövdes här, det blev aldrig en graviditet. Efter ett år blev det kontakt med sjukhus och utredning om orsak till uteblivet resultat. Efter diverse tester kom domen om att vi inte skulle nå vårt mål naturlig väg utan det krävdes IVF-behandling. Men innan remiss gick iväg, var jag tvungen att gå ner 10 % av min vikt. Det tog något halvår men sen var vi där. Ett försök fick avbrytas, svårt att sätta rätt dosering på mediciner direkt. Nästa försök fullbordades och en graviditet var ett faktum. Utan graviditetssympton flöt allting på, men det blev slutligen högt blodtryck, sjukhusvistelse, havandeskapsförgiftning och för tidig födsel genom mer eller mindre akut kejsarsnitt 6,5 veckor för tidigt. Men inga problem med det heller och idag har vi vårt mirakel, en duracellkanin på tre år.

Vi har inte kastats lika mycket mellan hopp och förtvivlan som Tobias och Anna, men längtan har varit lika stor. Vår resa nådde sitt mål inom ett par år, för dem tog det minst det dubbla. Har vi rätt att känna samma sak som dem? Har vi rätt att må lika dåligt av vår resa? Fysiskt har det inte inneburit alltför stora påfrestningar, men givetvis påverkas man psykiskt i allt detta. Vad är det som ska väcka mest hos oss? Ofrivillig barnlöshet i sig? Att bli föräldrar till en prematur? Att inte kunna få ett syskon till Oliwer? Jag kan hantera allt som ledde fram till födseln av min underbare lille gosse, men min stora sorg är nog att det inte blir ett syskon. De ägg vi hade frysta klarade inte upptining och med det stoppades även vår vidare resa. Det var vårt val, vårt eget val, och det känns okej att ha gjort det valet. Men likväl blir det en sorg som bearbetas, trots att det är något som egentligen aldrig funnits.

Efter sådan läsning som väcker sådana tankar, övergår jag nu till bok nummer två. Det känns som raka motsatsen när det gäller innehåll, det känns mer lättsamt på något vis. Jag lär inte göra några kopplingar till egna erfarenheter, så här kan jag bara läsa för läsandets skull. Åtminstone är det den bilden jag har innan jag har öppnat bok nummer två.

IMG_5635

Rädsla…

Jag har varit frånvarande från bloggen ett tag. Ofrivilligt på sätt och vis. Jag har haft otaliga inlägg färdiga i mitt huvud men de har aldrig kommit på pränt. Energin har saknats till det och till mycket annat.

Under en längre tid har jag känt mig energilös och bara gjort det jag absolut måste. Jobbet är en sådan sak men det viktigaste av allt är sonen och tiden med honom. Men när han somnat på kvällen, så har jag själv däckat på soffan, slötittat på tv, spelat något meningslöst spel tills det har varit dags att själv krypa till kojs.

Energilös skapar berg- och dalbana i känslor. Utan energi är det svårt att hålla ångan uppe, humöret uppe, prestationsförmågan uppe, hålla allt i balans. Det går ett tag, sen brakar det och allt känns tungt. Tårar rinner. Än så länge har jag lyckats återhämta mig mellan varven.

Energilös skapar även stor rädsla. Rädsla att skapa distans. Rädsla att förlora den eventuella känsla av gemenskap som bör finnas i vissa sammanhang man befinner sig i. Rädsla att inte finnas till för andra när de behöver det eller vill det. Jag har annars alltid prioriterat andra då de enligt mig är mer värdefulla. Rädsla att mista det lilla nätverk som finns runtomkring mig.

Men den största rädslan är att mista det som står mig närmast…

Under 2014 har jag upplevt förluster av olika slag men som skapat samma smärta och rädsla. Jag har förlorat både sådant som egentligen inte fanns men även sådant som en gång i tiden fanns där i allra högsta grad.

Jag vill inte mista mer…

Jag ber om ursäkt till alla som drabbats. Jag ber om ursäkt för mitt humör, min frånvaro. Hoppas någon finns kvar i min närhet när jag är helt tillbaka och orkar mer och hör av mig mer.