Att vara konsekvent

För att skapa mönster och för att skapa något önskvärt och för att skapa något bestående, krävs att man är konsekvent.

Att vara konsekvent, att stå fast, att inte ge vika, att göra lika borde inte vara svårt. Men det är något av det svåraste jag har upplevt. Det kräver energi, det kräver tålamod, det kan göra ont. Men övervinner man svårigheten, blir lyckan total.

Att vara konsekvent får man kanske främst höra när det talas om barn och barnuppfostran. Men jag kämpar ännu mer med det i andra situationer.

För en vecka sedan stod jag i valet och kvalet. Det gjorde vi ju alla på ett sätt men det är inte det valet jag syftar på.

Skulle jag eller skulle jag inte? Gör jag si, så kanske jag räcker ut en hand, men samtidigt närmare ruta ett än att ha nått något önskvärt och bestående. Gör jag så, så kanske avstånd ökar men samtidigt en markering att något inte varit okej.

Jag valde det sistnämnda. Hur ont det än gjorde. Jag måste. För min skull.

36 eller 86?

Idag känner jag mig allt annat än perfekt. Idag känner jag mig inte längre ung. Idag har jag fått erkänna att jag behöver hjälp med en svaghet. Med ytterligare en svaghet.

Som barn hade jag rör i öronen. Som barn konstaterades att min hörsel inte var vad den förväntades vara. Som barn fick jag veta att mitt upptagningsområde (frekvens) var annorlunda.

Men detta har aldrig varit något större problem. Inte förrän nu. Fortfarande inte problem i vardagen men i vissa jobbsammanhang. Jag har inte längre garanti för att jag hör allt som förmedlas på vissa möten, på vissa nätverksträffar och liknande sammanhang.

Tvingades söka hjälp, något jag definitivt inte gör med lätthet. Att behöva beställa och använda hjälpmedel såsom hörapparat, känns skitjobbigt. Bara själva ordet gör det obekvämt. Men jag måste kunna sköta mitt arbete.

Två veckor. Ja så lång tid har jag på mig att vänja mig vid tanken. Går det?

Hör illa. Ser illa. Rund som en gris. Vig som ett kylskåp. Och lite till. Ja jag tror jag känner mig så här:

IMG_0479.JPG

Studiebesök

Jag har många känslor kring mitt jobb, just nu mest kopplade till mig själv. Ibland ångrar jag en sak jag skickat iväg, ibland inte. Men så länge ett telefonsamtal uteblir, så spelar det ingen roll.

Förutom den egna berg- och dalbanan, så är det en upplevelse att ha mitt jobb så här i valtider när flyktingfrågan är valets fjärde viktigaste fråga (enligt TV4:s valprogram). Tänk dock om alla kunde göra som en kvinna gjorde häromdagen, ringa de som träffar dessa människor dagligen och fråga hur det verkligen ligger till. Tänk om alla kunde hålla isär vad flyktingfrågan faktiskt handlar om.

Attans att ens jobb är sekretessbelagt. Jag har en lång lista över sådana jag gärna skulle bjudit in till studiebesök. Många klienter hade garanterat godkänt att andra fått lyssna på deras upplevelser.

Nåväl, nu håller jag mest tummarna för mig själv och för att det snart inte är berg- och dalbana längre utan en lugn barnkarusell som bara går runt och runt och inte upp och ner.

Sicken respons

Mitt förra inlägg fick en respons som jag inte hade väntat mig. Jag fick dagens ros av en vän, en annan ville dela inlägget och flera kommenterade med ”bra skrivet” och motsvarande. Det värmer mitt hjärta och ger mersmak. Idag har jag exempelvis delat det på Rix FM:s facebooksida med anledning av att det diskuterades val och flyktingfråga i Aschberg Direkt vid lunchtid.

Jag har dessutom fått användning av mina formuleringar i det inlägget på mitt jobb idag. En äldre dam ringde mig och ville kolla om ett rykte stämde angående flyktingars inkomster. Tala om att hon ringde rätt person. Önskar fler hade gjort som hon.

Ja det är nästan så att jag vill påstå att det är skoj att ha mitt jobb nu i valtider med en så het fråga.

Nä nu får det vara nog!

Jag brukar inte ge mig in i diskussioner om flyktingars situation i Sverige, jag vill helst låta bli. Men nu har frustrationen blivit för stor och jag väljer att en gång, men bara en gång, gå ut med mina tankar kring detta.

Jag möter flyktingar i mitt dagliga arbete, jag anser mig vara rätt väl insatt i hur deras situation är i Sveriges avlånga land. Så när jag ser falska uppgifter spridas som en löpeld eller när jag ser uppgifter spridas utan relevanta kopplingar, reagerar jag.

Det är inte första gången jag läser på sociala medier att en invandrad ensamstående trebarnsmor har 22 000 kronor i inkomster. Hennes inkomster beskrivs i termer av etableringsersättning, barnbidrag, flerbarnstillägg, bostadsbidrag och underhållsstöd. Det man inte tänker på är att även en infödd svensk ensamstående trebarnsmor har majoriteten av dessa inkomster. Skillnaden är att istället för etableringsersättning har kanske en infödd svensk ensamstående trebarnsmor ett jobb. En lön för denna infödda svenska ensamstående trebarnsmor motsvarar säkerligen mer än, låt oss säga, 10 000 kronor efter att skatten är dragen. En invandrad ensamstående trebarnsmors inkomst i form av etableringsersättning motsvarar mellan 6000-7000 kronor i månaden beroende på hur många vardagar månaden består av. Visst hon kan även ansöka om ett etableringstillägg för att hon har barn och vad det ger beror på hur gamla barnen är. Det hänger också på om hon har underhållsstöd beviljat eller inte, om hon har det så minskar storleken på etableringstillägget. För att ta i, så säger jag att hon kanske har 10 000  kronor i månaden utöver de bidrag som vem som helst i Sverige kan få om man lever ensam med barn. Och nej ingen flykting kan idag få SFI-bonus. Och nej ingen flykting får körkort betalt.

Etableringsersättning har en invandrad ensamstående trebarnsmor enbart under två års tid. Efter det ingår hon i jobb- och utvecklingsgarantin som vem som helst annars, med en aktivitetsersättning lägre än vad hon tidigare har haft. Att känna sig oberoende och självständig är något som många flyktingar aldrig får känna. Det tillsammans med att man har fått överge allt. En infödd svensk ensamstående trebarnsmor har förhoppningsvis ett jobb som varar mer än två år. Eller åtminstone har bättre förutsättningar för att en dag stå på egna ben. För en analfabet blir det aldrig verklighet.

Flyr man verkligen sitt land för att det är kul? Överger man verkligen sin trygga miljö för att det är kul? Överger man nära och kära för att det är kul? Är det så kul att komma till ett helt nytt land, där man inte förstår och inte kan göra sig förstådd, med ett komplicerat system som inte ens infödda svenskar kan begripa sig på? För vem kom exempelvis på påfundet att alla som jobbar får logiskt sin lön den 25:e eller 27:e varje månad men flyktingarna ska få sin inkomst runt den 10:e varje månad? Hur kul är det att komma till en myndighet och ständigt bli betraktad som IQ-befriad? Antagligen lika kul om infödda svenskar hade fått lämna allt här hemma och fly till t.ex. Afghanistan eller Syrien.

Och varför skylla allt på invandringen innan man tar reda på fakta? T.ex. äldrevården, att äldres undernäring beror på invandringen. Det kan ju faktiskt bero på att äldre inte har aptit, inte kan tugga och svälja, inte vill äta. Nä äldre är undernärda för att flyktingar får komma in i vårt land. Ursäkta mig, men hur absurt låter inte detta. (Tack Lina för att du tog upp ett så bra exempel i sociala medier. Hoppas det var okej att jag tog inspiration från dig.)

Är vi så olyckliga, vi infödda svenskar, att vi måste hitta syndabockar? Har vi inte eget ansvar också? Sen givetvis finns det rötägg både bland flyktingar och infödda svenskar, men jag önskar att vi alla kunde gå i varandras skor en tid för att få ett mer rättvist perspektiv.

Tack för mig.