Saknad

Man kan sakna någon som gått bort och inte längre finns bland oss i fysisk skepnad, som finns enbart i våra hjärtan.

Man kan sakna någon som valt att ta avstånd och tacka för sig.

Man kan sakna någon som aldrig varit här, men om allt hade fungerat så hade denna någon varit här eller åtminstone på väg.

Just nu är jag en storm av känslor. Frågan är hur länge jag har verktyg för att hantera det, utan att det bubblar över.

Glädje. Smärta. Ledsamhet. Frustration. Lycka.

Glädje över sonens enorma utveckling på sistone, som visar på att vi är föräldrar till en kille som börjar bli stor. En kille som det ständigt kommer nya ord och uttryck ur munnen på. En kille som mer eller mindre har valt bort middagsluren på dagis. En kille som har börjat visa lite intresse för toaletten. Troligtvis bara småbarnsföräldrar som känner igen sig och förstår detta.

Smärta över att stor kille förblir enda barnet. Smärta över att se behov av att dela, men som är ett behov som inte tillgodoses mer än på dagis. Visserligen inget fel i det, men det påminner om smärtan att inte bli en större familj. Jag är glad för vad jag har och kommer alltid att vara, men om jag hade haft ett val så hade det kanske sett annorlunda ut.

Ledsamhet som leder till deppighet. Ledsamhet över ens dåliga karaktär. Ledsamhet över känslan att vara okänd för min omgivning, att man faktiskt inte känner mig, den riktiga Linda Lundberg. Ledsamhet över saknad gemenskap.

Frustration över att allting spretar och man tappar det relevanta. Frustration över att man ser saker olika och ens egen syn inte kommer fram. Frustration över att inte finna ord för att få fram ens egna tankar och känslor. Frustration som övergått från att enbart gälla stora saker till att nu gälla minsta lilla beståndsdel.

Lycka över att jag trots allt har det jag har runt omkring mig, en make som älskar mig precis som jag är och en son som sprider glädje vart han än visar sig.

Annonser

Känslosamt

För en vecka sen sorterade jag ut alla kläder som Oliwer har vuxit ur. Allt från storlek 40-80. Ja det var på ett sätt redan utsorterat men bara lagt i påsar i garderoben. Dessutom vände vi lite upp och ner på det när vi skulle skänka lite av det till en behövande familj. Nu ville jag få ordning och köpte lite flyttkartonger och började packa.

Någonstans trodde jag att detta skulle gå snabbt och smärtfritt, men jag tror minsann jag bedrog mig lite.

Att sortera ut storlek 80 var ”piece of cake”, eftersom det är en storlek som Oliwer använt nyligen och det ligger därmed nära hur Oliwer är idag.

Att sortera ut storlek 40-44 var allt annat än ”piece of cake”, det tog en tillbaka till Oliwers första tid, till hans födelse några veckor för tidigt, till hur liten han var. Minnena väcker känslor som man nästan glömt bort.

Det gör det inte lättare när man tittar tillbaka i hans blogg, till inläggen gjorda första året exempelvis.

Tror jag saknar det en hel del samtidigt som jag på ett sätt inte gör det.

Fast för oss finns ingen valmöjlighet.

 Två body i storlek 44

bild 1 (1)

 Byxorna till vänster storlek 40 och byxorna till höger storlek 44

bild 3 (2)