För mycket

Jaha, då var det dags igen.

En andra gång.

Det är minst en gång för mycket.

Om man ser till tidigare omfattning alltså.

Då är det minst en gång för mycket.

Och det har skett under en treveckorsperiod.

Fast ser man till vad som hade varit idealt, så pratar vi om två gånger för mycket.

Två gånger för mycket under en treveckorsperiod.

Vad försöker kroppen säga?

Att något inte stämmer.

Men vad?

Jäkla migrän!!!

Annonser

Semester

Familjen Lundbergs semester 2014:

  • Vecka 27: Make och son har en vecka tillsammans medan jag fortfarande jobbar.
  • Vecka 28-30: Alla är vi lediga.
  • Vecka 31: Jag och son har en vecka tillsammans medan make har börjat jobba igen.
  • Inga stora husprojekt på agendan.
  • Inga speciella äventyr inplanerade.
  • Motto: Ta dagen som den kommer och göra vad vi känner för.

Som sagt, maken har nu återgått till jobbet medan jag själv och sonen fortfarande har ledigt. Jag vet varför det är så, det är för att sonens dagis är stängt även denna vecka. För att han ska slippa vara på annat dagis en vecka, så la vi semestern så här i år. Men om så inte hade varit fallet, så hade jag inte haft semester denna vecka. För en gångs skull säger jag att tre veckor hade räckt, tidigare har fyra veckor alltid varit rätt. Men nu är jag färdig med semester, för den här gången i alla fall. Det känns som om vi har hunnit med sådant som vi hade funderat på som alternativa aktiviteter om lusten föll på. Det känns även som om semestern redan varat 4-5 veckor, så långsamt känns det som om tiden har gått. Så då kan man ju lika gärna återgå till vanliga vardagliga rutiner igen. Nä just det, måste ju tyvärr vänta tills dagis öppnar igen. Så någon ångest för att semestern tar slut, kommer inte att finnas.

Då kan man ju också tänka sig att vi har hunnit vila upp oss ordentligt under denna period. Jag har varit otroligt trött under en längre tid. Jag vet inte varför. Det jag vet är att jag går upp på morgonen, åker till jobbet och gör mina timmar där, hämtar sonen på dagis, åker hem och har ett par härliga timmar med sonen. Därefter är det ofta ett mirakel om jag inte däckar på soffan. Jag har alltid haft en plan att efter att sonen somnat, så ska jag ägna mig åt mina intressen, främst skriva. Skriva inlägg eller se till att jag besvarar alla mail och meddelande jag fått från vänner. Månader har gått utan att jag nått dit. Har jag fortfarande vänner kvar när jag väl hör av mig? Vad är det som orsakar tröttheten och frustrationen som följer i dess fotspår? Vad är det som gör att man aldrig känner sig utvilad? Jag vet att jag är småbarnsförälder, men vi är bortskämda med hur bra sonen sover på nätterna.

Fast förvisso kan jag inte påstå att jag har någon egentid. Det är kanske det som gör det. Egentid finns efter att sonen somnat tills jag själv somnar, men enligt ovanstående så förstår ni att den inte utnyttjas som önskas. Sonen är dessutom mammig, alltid. I olika grad dock, ibland lite och ibland extremt, men det är alltid närvarande, mammigheten. Hur mycket jag än älskar att ha sonen nära och mysa och gosa, så tar det samtidigt energi när han inte godkänner att andra, främst pappa, hjälper honom med vissa saker. Det är inte alltid han får sin vilja igenom, det är vi som avgör vem som gör vad, men det tar energi bara att se protesterna eller det tar energi att ständigt känna dåligt samvete inför maken som inte alltid får samma mys och gos, även om han givetvis också får det ibland. Egentligen kanske det har blivit lite fel i semesterplaneringen, det kanske skulle ha varit make och son som hade denna vecka tillsammans. Jag får kanske resa bort… Fast det skulle bara förstärka mammigheten vid återkomst. Är det egentid som krävs för att återfå energi?

Tydligen döljer jag samtidigt vissa saker rätt väl. Människokännare i min omgivning verkar inte reagera. Och jag som trodde att man kunde läsa mig som en öppen bok. En person kan och honom älskar jag…forever and ever…

Jag känner sorg

Jag känner sorg.
Inte för att någon saknas mig fysiskt, inte för att någon gått bort i betydelsen lämnat jordelivet.

Jag känner sorg.
För någon lämnar mig psykiskt, skapar en dörr, blir en dörr, en stängd dörr.

Jag känner sorg.
Om jag känner så här, hur känns det då inte i andra änden.

Jag känner sorg.
Jag förstår men inte allt. Jag vill förstå men får inte, tillåts inte.

Jag känner sorg.
För jag inte kan öppna dörren, inte bli insläppt.

Jag känner sorg.
För att jag aldrig kommer att få svar på varför ledsamhet uppstått hos mini-individ. Kanske rädsla efter något nyupplevt.

Jag känner sorg.
För någon som inte längre finns, var det detta han ville se.

Jag känner sorg.
För hur det ska bli när även hon saknas. Samma land eller enskilda öar utan broar.

Det var en gång en liten pojke som lätt blev arg.

Hans pappa gav honom en näve med spik och sa till honom att varje gång du blir arg ska du gå bakom huset och slå in en spik i staketet.

Första dagen slog pojken in 37 spikar.

Efter några veckor lärde han sig kontrollera sin ilska och antalet islagna spikar minskade hela tiden. Han märkte att det blev allt lättare att kontrollera sin ilska. Slutligen kom den dagen då pojken inte blev arg en enda gång.

Han sa det till sin pappa och denne föreslog honom då att han skulle dra ut en spik ur staketet varje dag då han inte blev arg.

Dagarna gick och efter en tid kunde pojken tala om för sin pappa att det inte fanns en enda spik kvar i staketet.

Då tog pappan pojkens hand och ledde honom till staketet. Där sa han till honom:

”Det var bra gjort min son, men titta på alla dessa hål. Det här staketet blir aldrig vad det en gång varit.

När du säger något i vredesmod lämnar det just sådana här ärr kvar efter sig. Som om du skulle sticka en kniv i en annan människa och dra ut den igen.

Det spelar ingen roll hur många gånger du ber om förlåtelse, skadan är redan skedd. En skada orsakad av ett ovänligt ord gör lika ont som ett fysiskt slag.

Vänner är sällsynta ädelstenar. Dom gör dig glad och stöder dig i allt. Dom lyssnar till dig då du har bekymmer, berömmer dig och är alltid redo att öppna sitt hjärta för dig”.

Inga tvivel…

…jag och min älskade make är förälskade och inte arga.

En mästare frågade sina lärjungar: ”Varför skriker vi i ilska? Varför skriker folk på varandra när de är upprörda?”

Lärjungarna funderade en stund och en av dem sade: ”Eftersom vi förlorar vårt lugn, så skriker vi för det.”

”Men, varför skrika när den andra personen är precis bredvid dig? Är det inte möjligt att tala med honom eller henne med en mjuk röst? Varför skriker du på en person när du är arg?”

Lärjungarna gav honom något annat svar, men inget nöjde mästaren. Slutligen förklarade han: ”När två människor är arga på varandra, har deras hjärtan ett stort avstånd. För att täcka det avståndet måste de skrika för att kunna höra varandra. Ju argare de är, desto starkare måste de skrika för att höra varandra för det stora avståndet.”

”Vad händer när två människor blir förälskade? De skriker inte på varandra utan de talar tyst, varför? Eftersom deras hjärtan är mycket nära, är avståndet mellan dem mycket litet…”

Mästaren sade till sist: Och när de älskar varandra ännu mer, vad händer då? De talar inte, bara viskar och de kommer ännu närmare varandra i deras kärlek. Slutligen behöver de inte ens viska, de tittar bara på varandra och det är allt. Det är så nära, två människor ÄR när de älskar varandra.”

Drastiskt?

Om man inte kan åstadkomma en förändring genom egen vilja och genom egen tankeändring och ingen annan kan påverka en i rätt riktning, vad krävs då för att nå förändring?

Ibland, faktiskt rätt ofta, funderar jag på om det inte krävs en drastisk händelse som vänder upp och ner på hela tillvaron och som ställer allt på sin spets, så att livet ger en den omskakning som man behöver för att fatta att det är allvar och att det behövs åtgärder i form av förändrade mönster i vardagen.

Men en drastisk händelse kan ge andra oönskade effekter, som man inte vill behöva bearbeta.

Moment 22…

En ond cirkel…