Mina kamper

En kamp kan vara på gott och ont. Man kan föra en kamp för att nå ett visst mål och när man når målet får man sin belöning, vilket i sin tur ofta ger ökad energi och mer kämparglöd. Man kan föra en kamp för att hålla huvudet över vattenytan och den kampen tar tyvärr energi. Även om man en dag står stadigt med båda fötterna på stranden, blir man försiktig och snarare försöker bibehålla känslan än att sträva efter mer för snabbt.

Min vardag präglas av kamper, åtminstone en för mig själv personligen och en för mig i min föräldraroll.

För mig själv personligen kämpar jag med vikten. Jag har beslutat mig om att det nu är dags att göra något utan genvägar, men motivation är tyvärr inte bifogat det beslutet. Det finns otaliga skäl som skulle kunna fungera som motivation, men energin finns knappt. Jag vill att Oliwer har en pigg mamma, jag vill sänka blodtrycket och kanske slippa medicin, jag vill slippa smärta i mitt knä. Men jag ser bara svårigheter: jag måste röra på mig, det finns i princip inget som får mig att gå upp tidigare på morgonen för att hinna motionera innan jobbet, röra sig på lunchen försvåras av att det är jobbigt att närvara vid eventuella eftermiddagsmöten efter en lite svettig lunchmotion, kvällstid är jag för trött alternativt det är för mörkt för promenad, ja ursäkterna är många. Jag trodde jag kom på en bra lösning, promenadband inhandlades och skulle utnyttjas kvällstid efter att sonen lagt sig. Det höll några få veckor. Fram tills att vågen visade på + 1,5 under en veckas tid. Depressionen kickade in och jag gav upp. Depression = stark vilja att äta och dricka felaktiga ting. Försöker om och om igen att hitta tillbaka, men hur  tar man sig upp igen när vågen visar på uppgång, nedgång, uppgång, stillastående, minimal nedgång under minst 4-5 veckors tid. Det finns ett delmål att nå, 6 kg ska bort senast 20 november. Som det ser ut nu, så är det målet snart utom räckhåll. Om inget drastiskt händer, så blir det utom räckhåll…

För mig själv personligen kämpar jag även med en trötthet som inte är av denna värld. Att man som småbarnsförälder är trött är väl en sak, men denna trötthet är något utöver det. Något är fel när man vaknar på morgonen och det första man tänker på är en längtan till att få gå och lägga sig och sova igen. Något är fel när man konstant under hela den vakna tiden gäspar käkarna ur led. Var kommer tröttheten ifrån? Kopplat till blodtryck? Kopplat till kamperna som förs på olika områden? Är det en varningssignal? Ett tecken på att något håller på att gå helt fel? Oavsett vad andra säger, så lyssnar jag mer på kroppen och försöker tyda vad den vill förmedla. Ja något är det, men vad?

För mig i min föräldraroll kämpar jag med att klara av vab-dagar. Jag är inte skapt för att vabba. Visst är det underbart att få gos-stunder med lilla hjärtat, men samtidigt går jag bananas av att inte kunna hitta på något. Familj och hälsa går före allt, men ibland undrar jag om inte en annan typ av arbete att underlättat för mig när det kommer till vab-dagarna. Jag inbillar mig att det finns arbeten som det är lättare att vabba från än andra. Även om jobbet alltid kommer efter min älskade familj, så blir det ju inte mindre stressande av att vara frånvarande. Förvisso beroende av om det är i slutet av en månad eller inte. Jag vill ha en frisk familj, att lilla hjärtat är frisk (jämfört med i skrivandets stund när han har 40 graders feber), att det finns ett flyt i vardagen. Det knyter sig i mig när det vankas vab. Inte känns det bra att jämföra det med en kamp, men vad ska jag annars beskriva det som. En inre kamp…

För att nämna några exempel…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s