Den numera eviga kampen

En gång i tiden hade fru Lundberg perfekt blodtryck. Sen blev fru Lundberg gravid. Sen skenade blodtrycket och sjukskrivning och sjukhusvistelse var ett faktum.

Sonen föddes aningen för tidigt. Blodtrycket blev okej men fru Lundberg förvarnades om att hon nu fanns i riskzonen för att få problem med blodtrycket igen. Om det skulle bli efter en månad, ett år eller flera år kunde ingen säga.

Fru Lundberg kommer hem med sin lilla gosse, landar lite, gör besök på mödravårdscentralen såsom alla nyblivna mödrar. Då drar karusellen igång. Blodtrycket var inte helt okej. Regelbundet skedde kontroller på vårdcentralen men resultatet var ett faktum. Blodtrycket var inte som det skulle, blodtrycket var inte längre perfekt, ja fru Lundberg visade sig inte vara perfekt.

Efter ett x antal kontroller, konsulterades läkare som gjorde diverse olika undersökningar. Resultat: Fru Lundberg har lätt förhöjt blodtryck av okänd anledning. Medicinering påbörjades och efterföljande tre kontroller visade på godkända resultat. Det skulle nu dröja sex månader innan nästa kontroll.

Nu är vi där, sex månader senare. Vad blev då dagens blodtryck? Jo 148/95, förvisso inom gränsen för vad som är godkänt under medicinering, men ändå förhöjt. Givetvis glömde fru Lundberg en tablett dagen innan, vilket distriktssköterskan inte visste hur det påverkade dagens resultat. Så ny kontroll om 14 dagar.

När stannar karusellen? Och hur blir det om fru Lundberg skulle bli gravid igen?

Mina kamper

En kamp kan vara på gott och ont. Man kan föra en kamp för att nå ett visst mål och när man når målet får man sin belöning, vilket i sin tur ofta ger ökad energi och mer kämparglöd. Man kan föra en kamp för att hålla huvudet över vattenytan och den kampen tar tyvärr energi. Även om man en dag står stadigt med båda fötterna på stranden, blir man försiktig och snarare försöker bibehålla känslan än att sträva efter mer för snabbt.

Min vardag präglas av kamper, åtminstone en för mig själv personligen och en för mig i min föräldraroll.

För mig själv personligen kämpar jag med vikten. Jag har beslutat mig om att det nu är dags att göra något utan genvägar, men motivation är tyvärr inte bifogat det beslutet. Det finns otaliga skäl som skulle kunna fungera som motivation, men energin finns knappt. Jag vill att Oliwer har en pigg mamma, jag vill sänka blodtrycket och kanske slippa medicin, jag vill slippa smärta i mitt knä. Men jag ser bara svårigheter: jag måste röra på mig, det finns i princip inget som får mig att gå upp tidigare på morgonen för att hinna motionera innan jobbet, röra sig på lunchen försvåras av att det är jobbigt att närvara vid eventuella eftermiddagsmöten efter en lite svettig lunchmotion, kvällstid är jag för trött alternativt det är för mörkt för promenad, ja ursäkterna är många. Jag trodde jag kom på en bra lösning, promenadband inhandlades och skulle utnyttjas kvällstid efter att sonen lagt sig. Det höll några få veckor. Fram tills att vågen visade på + 1,5 under en veckas tid. Depressionen kickade in och jag gav upp. Depression = stark vilja att äta och dricka felaktiga ting. Försöker om och om igen att hitta tillbaka, men hur  tar man sig upp igen när vågen visar på uppgång, nedgång, uppgång, stillastående, minimal nedgång under minst 4-5 veckors tid. Det finns ett delmål att nå, 6 kg ska bort senast 20 november. Som det ser ut nu, så är det målet snart utom räckhåll. Om inget drastiskt händer, så blir det utom räckhåll…

För mig själv personligen kämpar jag även med en trötthet som inte är av denna värld. Att man som småbarnsförälder är trött är väl en sak, men denna trötthet är något utöver det. Något är fel när man vaknar på morgonen och det första man tänker på är en längtan till att få gå och lägga sig och sova igen. Något är fel när man konstant under hela den vakna tiden gäspar käkarna ur led. Var kommer tröttheten ifrån? Kopplat till blodtryck? Kopplat till kamperna som förs på olika områden? Är det en varningssignal? Ett tecken på att något håller på att gå helt fel? Oavsett vad andra säger, så lyssnar jag mer på kroppen och försöker tyda vad den vill förmedla. Ja något är det, men vad?

För mig i min föräldraroll kämpar jag med att klara av vab-dagar. Jag är inte skapt för att vabba. Visst är det underbart att få gos-stunder med lilla hjärtat, men samtidigt går jag bananas av att inte kunna hitta på något. Familj och hälsa går före allt, men ibland undrar jag om inte en annan typ av arbete att underlättat för mig när det kommer till vab-dagarna. Jag inbillar mig att det finns arbeten som det är lättare att vabba från än andra. Även om jobbet alltid kommer efter min älskade familj, så blir det ju inte mindre stressande av att vara frånvarande. Förvisso beroende av om det är i slutet av en månad eller inte. Jag vill ha en frisk familj, att lilla hjärtat är frisk (jämfört med i skrivandets stund när han har 40 graders feber), att det finns ett flyt i vardagen. Det knyter sig i mig när det vankas vab. Inte känns det bra att jämföra det med en kamp, men vad ska jag annars beskriva det som. En inre kamp…

För att nämna några exempel…

Kan inte bestämma mig

På sistone har jag lyssnat mer på radio än på Spotify när jag kör till och från jobbet. Det kan innebära att man då och då uppmärksammar låtar som jag tidigare helt har missat. Jag brukar som regel alltid kunna avgöra direkt om låten jag hör tilltalar mig eller inte, om jag gillar den eller inte. Men nu har det kommit ett undantag. Jag kan verkligen inte bestämma mig om det är en låt med härligt gung (trots märklig text) eller om det är en låt som bara är för mycket och för tjatig. Vad tycker ni?

Tattoo

Jag har ingen tatuering. Jag tar för givet att jag inte skulle klara smärtan. Speciellt efter att ha sett följande avsnitt av Time Warp på Discovery Channel (ca 2,45 in i klippet):

Jag har dock funderat på hur en tatuering skulle se ut om jag nu mot förmodan skulle göra en. Jag har länge varit övertygad om att en delfin skulle vara en del av motivet. Sedan Oliwer föddes har jag varit övertygad om att motivet skulle vara Oliwers namn OCH en delfin. Men nu är det slutligt bestämt. Om någon skulle lyckas med det omöjliga och få mig till en tatuerare, så är motivet helt klart. Det blir ingen delfin, men däremot Oliwers namn tillsammans med prematurbandet. Jag är stolt över mitt prematurbarn.

20131016-221900.jpg

Men jag får kanske nöja mig med att önska mig ett halsband med preemie-hjärtat.

20131016-221947.jpg

Sverige – det välkomnande landet – eller?

Jag säger inte alltid ifrån. Jag väljer mina fighter. Jag väljer när jag inte längre vill hålla tyst. Ofta fightas jag i det tysta. Nu är ett tillfälle då jag vill uttrycka en mening.

För inte så länge sen delades ett inlägg i mängder på Facebook. Inlägget kom från Fria Tider, för mig oseriös och falsk propaganda som tyvärr alltför många tar som sanning. Det de sprider, kretsar kring nyanlända till vårt land. Många gånger får jag bita mig själv i tungan för att inte ge mig in i diskussioner. Det är svårt att låta blir när man har kännedom om hur det ligger till, när man upplever de nyanländas vardag dagligen.

Tänk om människor tog reda på fakta innan de reagerar. Tänk om människor kände till hur det verkligen ligger till. Tänk om människor visste hur vårt kära lilla svenska samhälle komplicerar det för de nyanlända. Tänk om människor visste hur våra myndigheter bemöter nyanlända med misstro. Tänk om myndigheter kunde förstå att nyanlända kan man kommunicera med. Tänk om jag hade fått en krona för varje gång jag fått frågan: ”Hur kommunicerar du med dem?” Tänk om det fanns kännedom om att man kommer långt med teckenspråk, anlitad tolk och ett gott hjärta.

Det finns dagar då jag är extra glad för att vara född i det land jag bor i. Det finns dagar då jag är extra glad för att jag bor i ett fredligt land och inte behövt lämna hela mitt liv och fly till okänd plats. Det finns dagar då jag hoppas lite extra att jag i mitt arbete har kunnat vara medmänniska tillräckligt för att ge någon annan, en främling för många, ro för en stund.