Hur skulle jag reagera?

Det är en fråga som har dykt upp i mitt huvud i ett flertal olika situationer.

Exempel 1

I samband med mitt arbete, fick jag frågan: ”Om du tvingades fly från ditt hemland, vad skulle vara det första du då behöver?” Jag diskuterade inte frågan när jag fick den, då allt är så individuellt. Det jag behöver, är kanske inte vad andra behöver. Det andra behöver, är kanske inte vad jag behöver. Som den filosof jag är, så försvinner inte frågan utan att jag åtminstone i min ensamhet har reflekterat över den i mitt huvud. I grund och botten behöver jag känna trygghet, men vad det ordet betyder är svårt att definiera. Det kan dels handla om att inneha vissa materiella resurser, att veta att man har tak över huvudet, mat på bordet och slipper gå naken. Det kan dels handla om att känna vissa saker, att känna och uppleva självständighet och inte behöva vara beroende av andra. Men ibland kan man vara tvungen att gå via det man inte vill behöva för att nå sitt mål.

Exempel 2

Sonen har börjat titta lite på tv, vilket gör att vi föräldrar har börjat bli varse vad det finns för utbud bland dagens barnprogram. Ett program som vi sett heter ”Just kidding” (”Bara på skoj” på svenska) som är en variant av ”Dolda kameran”. Barn skojar med vuxna på mycket märkliga sätt. Ofta tänker jag: ”Är de så dumma på riktigt att de går på det där?” Hur hade man själv reagerat? Hade man gått på allt eller hade man sett igenom vissa saker?

Exempel 3

Jag vet av egen erfarenhet att man kan göra fynd på nätet och jag undrar om jag inte gjort det igen. Tack vare Facebook har jag fått upp ögonen (och öronen) för en fantastisk sångare vid namn Linus Svenning. Förutom en härlig pipa så har han ett mycket stort hjärta. Han får kännedom om en svårt sjuk flicka som sjunger med i hans texter. Han väljer då att besöka henne och sjunga hennes favoritlåtar för henne. Att någon tar sig den tiden, värmer gott i hjärtat. Här är hans egna film från besöket hos flickan:

Jag skattar mig lycklig för varje dag som jag får uppleva vår glada lille kille Oliwer, som än så länge inte drabbats av mer än en extra halv kota i ryggen. Okej, det är oroväckande att han ska opereras, men i relation till annat så känns det hanterbart. Vad hade man gjort om man fått besked om att ens älskade barn drabbats av en livshotande sjukdom? Jag beundrar alla som kämpar, såsom flickan ovan och hennes nära och kära (http://mejaminmeja.blogspot.se/).

Annonser

Människokännedom

Jag kan säkert upplevas som privat och att det är svårt att komma mig nära och lära känna mig. Fast visar man intresse så kan man mer eller mindre få höra min livshistoria. I grund och botten har det nog mycket att göra med hur människor som finns runtomkring mig är som personer.

Det finns dock de som kan läsa mig som en öppen bok och vet precis hur de ska få mig att må bra. Min älskade Albin kan det.

Jag har spindelfobi. Spindeln i sig känns inte jobbig men tanken på att den kan krypa på mig med alla sina åtta ben är outhärdlig. Så sommartid är ju inte min favorittid på året, visserligen mest p.g.a. värmen men spindlar gör inte saken bättre. På sommaren sover vi oftast med öppen balkongdörr och därmed kan vi drabbas av vissa oinbjudna gäster. Igår kväll/natt var ett sådant tillfälle. Jag hann se något som rörde sig oroväckande nära min huvudkudde och maken min fick agera hjälte. Jag kan omöjligt somna i ett rum om jag vet att där finns en (levande) spindel. En stund senare märker jag att maken har reagerat på något, han säger att det var ett flygfä men att den nu var omhändertagen. Jag somnar om. Dagen efter hittar jag en död spindel. Flygfä var det inte men av omtänksamhet sades inget om vad det verkligen var. Någon vet att jag inte skulle ha somnat om så snabbt om jag vetat sanningen.

Det är omtänksamhet och kärlek det. 🙂

20130726-220228.jpg

Åka bil

Jag har konstaterat att jag har svårigheter att åka bil nuförtiden. Köra bil är inga problem, oftast inte heller att vara passagerare fram. Men att sitta som passagerare bak är mer eller mindre en pina. Tidigare har jag kunnat sitta bak och t.ex. lekt med telefonen en hel del under våra resor. Nu börjar det kännas i magen direkt vid avfärd. Illamåendet blir snabbt ett faktum. När vi är iväg hela familjen sitter jag bak med Oliwer och han kräver så pass mycket av mig att jag inte kan ha ögonen på vägen och följa den. Det är sällan han sover när vi är ute och åker nämligen.

Så var kommer detta ifrån? Koppling till blodtryck och/eller medicin? Ska man behöva ta äckel-päckel-åksjuk-medicin för att kunna åka någonstans? Behöver finna en lösning då jag redan nu vet att minst två längre resor är inplanerade.

Mammig del två

20130724-223045.jpg

Ser det mysigt ut? Det är det också.

Fast jag hade gärna delat med mig till Oliwers pappa, men det är inte lätt när sonen är extra mammig och inte tillåter att det ska vara på något annat sätt. Mammigheten minskar ju inte precis när febern intar kroppen och man knappt orkar sitta upp. Fast det är historia nu och sonen är sedan en tid tillbaka friskförklarad.

Det gör ont i hjärtat att åka hemifrån när sonen börjar gallskrika. Det värmer i hjärtat när man kommer hem och sonen kommer springandes med ett leende på läpparna och bara vill ge sin mamma en puss. Men ibland behöver en mamma andas.

Fast jag måste säga att det här med mammigheten har minskat och saker och ting har blivit lite, inte mycket men lite, bättre.

Avslöjande

För er som kanske inte kan läsa mig som en öppen bok, så kommer här svaren på gåtorna i gårdagens inlägg.

Sak/upplevelse 1: Mindre aktiv men i förändring

En lärling fick ”leka” med mitt hår och resultatet blev ljusa slingor i toppen och röd-brunt i botten.

20130723-225128.jpg

Sak/upplevelse 2: Gynnande av intresse

Mitt musikintresse är stort på mer än ett sätt, både gällande att lyssna till och att utöva själv. Under en längre tid har jag varit intresserad av den irländska flöjten tin whistle, något som återupplivades i samband med Danmarks vinst i Eurovision song contest. Så varför inte skaffa en? Sagt och gjort:

20130723-225955.jpg

Sak/upplevelse 3: Girl power

En god bit mat och shopping tillsammans med två underbara tjejer. Mycket snack och mycket skratt på ett avslappnat sätt. Måste göras om, definitivt.

Bonus

Ikväll fick jag ett sms som jag absolut inte hade väntat mig. Det var ett sms som värmde mitt hjärta. Det löd: ”Hej! Ville bara skicka en hälsning till min gamla familj så här på 5-årsdagen. Jag mår prima, är ute varje dag i min sele, har fått en husse som ger mig godis varje gång han kommer, mums. Av matte har jag fått en hel burk tonfisk i födelsedagspresent. Hoppas allt är bra med er också hälsar Elvi(s) genom Diana.”

För snart två år sedan hittade vi ett nytt hem till vår underbara kissemisse, en flytt som gick över förväntan. Idag fyller hon alltså fem år och då kom detta härliga sms.

Efter en dag som denna, så blir det nu sängen där jag säkerligen somnar med ett leende på läpparna.

Lindas tid

Imorgon blir en riktig Linda-dag! Egentid skulle man kunna säga.

Imorgon ska jag unna mig inte bara en sak/upplevelse, utan minst tre saker/upplevelser!

Klockan 10 imorgon är jag mindre aktiv men i förändring.
Mitt på eftermiddagen gynnas mitt största intresse. Om familjen gynnas efter det återstår att se.
Allt avslutas med lite girl-power.

Talar jag i gåtor? Imorgon får ni kanske klarhet… 😉

Mammig

När Oliwer var mindre, kunde vi inte säga om han var extra mammig eller extra pappig. BVC förvarnade oss föräldrar att barn inte kan välja vem de går till när de t.ex. slår sig och behöver tröst utan de går automatiskt till den förälder de tillbringar mest tid med. Enligt detta resonemang så ska ett barn gå till mamma under den tiden som mamma är föräldraledig för att sen skifta till pappa när pappa är föräldraledig. Men vi har som sagt inte kunnat se någon sådan skillnad från Oliwers första tid i livet.

Men NU! NU är det tydligen bara mamma som gäller. Mammig är bara förnamnet. Var detta kommer ifrån och varför just nu är svårt att svara på, men det väcker ju onekligen känslor av en eller annan karaktär. Hela spektrat av känslor passerar förbi. Känslor av frustration, dåligt samvete och ledsamhet varvas med känslor av mer tillfredsställande karaktär.

Jag som mamma blir otroligt låst under Oliwers vakna timmar, mer än vad man normalt blir som småbarnsföräldrar. Att inte kunna gå på toa, duscha, fixa i tvättstugan, fixa mat eller vad det nu må vara utan att en liten kille blir ledsen, skriker och vill upp i famnen. När mamma är utom synhåll kan pappa fungera, men bara fram tills att man hör mamma igen. Finns mamma nära så är det hon som helst ska hjälpa till med saker, t.ex. hjälpa till att tvätta händer och mun efter måltider. Det känns förvisso bra att vara behövd och få känna att man har kontakt med sin son men det känns allt annat än kul från mig gentemot andra föräldern.

Önskan finns ju om att vilja minska ner på mamma-beroendet men hur gör man det? Kanske inte skulle haft semester ihop, men hur kul är det på en skala? Kanske skicka bort mamma på en egen resa någonstans, men då finns ju en stor överhängande risk att hon dör av längtan och saknad. Men vem har sagt att livet ska vara enkelt…