Min vän

Jag var inte många år gammal när jag fick en bästa vän, min allra första bästa vän. Vi umgicks nästintill varje dag och vänskapen fanns där ständigt närvarande för varje år som gick. Jag var ett år äldre så i olika skeden i livet började jag nya saker före honom och med tiden ledde olika intressen till olika vägval i livet. Även om kontakten minskade så har jag alltid sett honom som min bästa vän. Tyvärr finns han inte längre med oss. Tio år har nu gått. Jag hoppas att du har funnit ro nu min vän.

Annonser

Unik

När vi växer upp, säger vi oss vilja vara unika individer, inte vara som alla andra. Våra handlingar visar dock på att majoriteten av oss vill smälta in och inte sticka ut alltför mycket. Ju mer vi sticker ut, desto mer får vi hantera p.g.a. att vi står för att vi är annorlunda. Men jag uppmuntrar de unika egenheterna och ser gärna att de får mer spelrum.

Men ett litet barn har inte utvecklat detta tänkesätt. De jämför sig inte med andra, de verkar inte veta hur man gör. Tack och lov! De är som de är och agerar så spontant som bara barn kan göra. När man följer flera barn, blir man varse hur unika individer vi faktiskt är. Då blir man varse att vi inte följer något upprättat mönster, alla har vi olika förutsättningar som styr vår väg och startsträckan kan se olika ut. Oavsett om det gäller egenheter, utseende eller utvecklingssteg.

Oliwers startsträcka blev inte som vi först trodde. Han är född 6,5 veckor för tidigt med en vikt på 1625 gram och storlek 40 i kläder. Idag väger han 9510 gram och har storlek 80 i kläder. Lång och smal är han. Bland våra vänner går att finna en gosse som inte ens är fyllda 3 månader och som redan har storlek 68 i kläder. Han närmar sig snabbt storlek 80, alltså samma som vår 18-månaders. Som sagt, tala om att vi inte alla är skapta i samma form.

Fascinerande… Såna småsaker borde få en att sluta jämföra sig med andra. Men likväl gör vi det, i alla fall jag, och det gör mig nog inte alltid lika glad och välmående.

Fascinerande

Det finns många sidor av att vara förälder. Det kan vara att ständigt uppleva fascination. En fascination över detta lilla oskrivna blad som ska få upptäcka allt för första gången. Men också en fascination över hur snabbt vi människor utvecklas och hur snabbt vi lär oss nya saker och hur snabbt förståelsen är ett faktum.

Varje dag blir jag imponerad av hur mycket Oliwer faktiskt förstår. Han pratar inte ännu, åtminstone inte skånska eller småländska :), men han förstår otroligt mycket. Det är kanske samma med barn som med nyanlända, man lär sig förstå först och talet och användande av det nya språket kommer senare. Även ord som vi inte använder varje dag förstår han. Det kan handla om att hämta en viss sak, det kan handla om att peka ut mage och näsa (han pekar då på oss och inte på sig själv), det kan handla om att han gör specifika saker efter att vi ställt en fråga. Jag studerar leendes denna lilla krabat.

Jag har alltid vetat att barn gör som man gör och inte som man säger. Det blir extra tydligt när barnet är inne i en imiteringsfas. Igår eftermiddag undrar jag om inte Oliwer lekte följa John. Satte jag mig på golvet och lutade mig mot väggen, så gjorde även Oliwer det. Om jag la mig ner så gjorde även han det. För att nämna ett par små gulliga exempel. Gäller att vara på sin vakt så att man inte lär honom alltför många dumheter. 😉

Jag älskar dig min prins.

20130612-140221.jpg

Life is a rollercoaster…

Jag har mer än en gång fått känslan av att man som förälder inte får känna. Man får inte tycka att en situation är jobbig. Man får inte gnälla. Man får inte känna sig slutkörd. Man får inte ”spy galla” när behov av det uppkommer. Man får inte fälla en tår. Om man gör något av detta, så får man bara höra att så är det att vara förälder eller välkommen till föräldraskapet.

Förhoppningsvis är det ett eget medvetet val att bli förälder och förhoppningsvis har man då en bild av vad det innebär att vara just förälder. Men samtidigt är man inte mer än människa. Ibland behöver man bara få vara just det, en människa bland alla andra, med känslor som alla andra och med rättighet att uttrycka dem. Utan att för den sakens skull behöva uppleva att man gör något fel. Ingen orkar hur mycket som helst, även om ens barn är det värdefullaste man har. Ibland måste man ändå bara få säga ”bläääääää” till saker och ting.

Just nu börjar min energi sina och humöret tar flera turer på Balder, d.v.s. åker berg- och dalbana. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på, vem man ska lyssna på, vad man ska göra, vad man kan göra, hur man ska tolka saker och ting. Jag är den som ska känna mitt barn bäst och det är till syvende och sist min magkänsla jag ska lyssna på. Men hur når min röst fram, mamman med sitt första barn och erfarenhet begränsad till att enbart omfatta föräldraskap under 18 månaders tid. Hur gör jag mig hörd bland allt annat som sägs, tycks och tolkas? BVC som sägs vara expertis, förskolan som har sett så många barns mående, allmänheten som har svar på alla världsproblem. Allt låter rätt men kan omöjligen vara så. Och hur ska man kunna gå på sin egen magkänsla när den ena sekunden säger en sak och en annan i nästa sekund. Då är man tillbaka på ruta ett…

Min son har reagerat kraftigt på en vaccination. Hög feber under flera dagar, utslag i form av röda prickar på nästintill hela kroppen och en mage i olag. Trots feberfri sen i lördags har han ännu inte återhämtat sig. Det är kinkigt och man får känslan av att något felar men man begriper inte vad. Mycket mammig och stort behov av att bli buren. Igår verkade han dock rätt pigg så idag var han återigen på förskolan. Vi hann inte ens vara på jobbet i två timmar innan de ringer. De tycker inte att Oliwer är sig lik. Han har varit ledsen och han har sett apatisk ut när han suttit i vagnen. BVC ser det som tecken på utmattning som en följd av dagarna med hög feber. De tror att om han får vara hemma någon dag till så återhämtar han sig. Om så inte blir fallet så blir det läkarkontakt. Igår morse uttryckte de dock en liten oro för hans skrikbeteende. Tillfällen när han gallskriker och ingen tröst finns och kroppen är spänd som en pilbåge. Är det konstigt att det är svårt att veta vad man ska tro och hur det ska tolkas? Hur orkar man härda ut och vänta ut och se var det slutar?

Livet är en berg- och dalbana men ibland vill man bara stiga av och ha det lugnt ett tag.

Skratt efter allvar

Böcker baserade på sanna berättelser tenderar att inte vara alltför lättsamma. De tenderar att innehålla en tragisk historia som berättas i syfte att kanske hjälpa någon annan. Det är min gissning åtminstone.

Det gör att man, åtminstone jag, kan tycka att det är rätt skönt att mellan varje sann berättelse få läsa något som snarare lockar fram skratt. Så efter Lundstedt så blev det den andra födelsedagspresenten, nämligen ”Skum kanin med ananassmak”. Det är en bok med idel fel i form av stavfel, särskrivningar och andra språkgrodor. Fel som skapar en helt annan och desto roligare innebörd.

Får man mersmak efter att ha läst denna bok, är sajten skyltat.se att rekommendera.

Skum kanin

Han har gjort det igen!

Vinnaren av svenska The Voice, Ulf Nilsson, framförde en låt i finalen som jag tyckte oerhört mycket om och fortfarande tycker är helt fantastisk. Videon nedan gör inte låten rättvisa, men hade svårigheter att hitta en bättre inspelning som ville ”stanna” i min blogg.

Nu har han gjort det igen. ”Long gone” är nya låten som även den lockar mig att lyssna. Perfekt för bilfärd i ensamhet och givetvis måste då volymen vara något högre än normalt. Kände att jag bara måste dela med mig av denna nyfunna skatt.

Baserat på en sann historia

Jag tycker mycket om att läsa böcker. Jag har dock under en längre period inte haft tid att ägna mig åt denna hobby och inte heller haft ron att krypa upp i soffan med en god bok. När jag väl läser, så väljer jag allra helst böcker som bygger på en sann historia. Det känns som om orden då får en annan betydelse och har en annan tyngd bakom sig. Det blir en historia som man oundvikligen tar på allvar, även om det förvisso är skönt att ibland läsa en historia som inte kräver tankeverksamhet eller att känselspröten måste vara aktiva.

När jag fyllde år, fick jag en bok (egentligen två men här handlar det främst om den ena) av mina killar. Det var en bok som tillhör min favoritkategori, nämligen en bok som är baserad på en sann historia. Jag talar om ”Mitt positiva liv” av Andreas Lundstedt. I den boken beskriver han sitt liv, sin uppväxt, sin karriär, sina förhållanden, sin sjukdom, droger, skenet kan bedra m.m. Det är en utlämnande bok och innehåller händelser och känslor som man inte trodde att denna person gått igenom. Utåt sett har man inte, åtminstone inte jag, kunnat ana hur mörkt han såg på tillvaron och vilka metoder han använde för att fly den känslan och den verklighet han levde i men inte ville erkänna. Vid alla tillfällen där han har figurerat, har man fått känslan av att det alltid är ”disco-glatt”, men under ytan dolde sig en annan verklighet. Det är hemskt att en människa behövt gå igenom den resan han har gjort, men samtidigt fascinerande att läsa om hur en människa kan fungera. För varje sida ville man fortsätta läsa, för att komma fram till den punkt som man känner till, att vara öppet HIV-positiv, i hopp om att friden skulle infinna sig hos honom, att resan han gick igenom skulle nå sitt slut. En bok jag känner att jag kan rekommendera andra att läsa.

positiv