Mänskligt?

Är det mänskligt att vara så här trött? På sistone har jag börjat vara omänskligt trött redan vid 19-tiden om kvällarna, ibland t.o.m. ännu tidigare. Vad det är som gör mig så trött, kan jag inte riktigt sätta fingret på. Och nej, det är inte på grund av något som säkert många skulle säga i detta läge. Jag utsätts för en prövning varje dag, ca kl. 16.30-19.00. Vi är inne i en helt ny värld, som åtminstone jag inte riktigt vet hur det fungerar fullt ut och hur jag därmed ska förhålla mig till den. Det är aningen deppigt när det blir kaotiskt i huvudet och man inte får ihop ens den enklaste vardagen. Det är aningen ledsamt när man inte kan finna den nödvändiga motivationen för att genomföra vissa förändringar och åtgärder. Så många skäl kan finnas till tröttheten.

En sak kan jag dock sluta tänka så mycket på numera, åtminstone det kommande halvåret och åtminstone om jag får fortsätta må hyfsat av intaget av medicin. Jag pratar om mitt blodtryck där jag idag gjorde en ny kontroll hos distriktssköterska, kontroll nummer femtielva i ordningen. Denna gång låg det på 138/90, något högre undertryck jämfört med förra mätningen men ett godkänt resultat. Målet med blodtryckssänkande medicin är att ligga på 140/90. Så nu behöver jag inte kolla det lika ofta, det räcker med en gång i halvåret.

Jag fick frågan om hur det går med motionen. Jag ställde mig då frågan, åtminstone i mitt huvud, vad hette det sa du? När ska man hinna med det? När ska jag få in det i vardagen? Det hade verkligen gynnat mig om jag fått det till att gå ihop, men det får jag inte. Jag tänkte först utnyttja halva lunchen till en promenad, men lyckades väl med det max en vecka eller nåt. Det känns jobbigare och jobbigare med det ju närmare värmen vi kommer. Jättekul ju att tillbringa ytterligare en halv dag på jobbet ofräsch efter en rask promenad. Jag tänkte sedan använda en stund på kvällen till en promenad, efter att vi lagt gossen vår. Det kanske hade fungerat nu denna tid på året när det är ljust så länge, men om man blir ”nannig” redan vid 19-tiden (när sonen lägger sig) så finns inte orken kvar till en promenad. Nä då återstår ett alternativ, gå upp en halvtimme tidigare på morgonen och ta en promenad innan dusch och arbete. Yeah right! Hur får man orken till det? Så vad ska man göra?

Nä nu ska jag snart krypa till kojs och drömma mig bort, till morgondagen då jag slipper ha dåligt samvete om jag unnar mig något extra, till morgondagen då jag slipper laga mat, till morgondagen då jag hoppas få ha extra mysstund med mina killar på kvällen, till lördagen när jag tydligen ska på äventyr tillsammans med mina killar.

Annonser

Frågestund

Nu ger jag er återigen chansen.

Chansen att lära känna mig.

Ställ vilken fråga ni vill till mig i syfte att lära känna mig bättre så ska jag i ett framtida inlägg svara efter bästa förmåga.

Så vad väntar ni på? Ställ frågor vet ja!

Vård av barn

Jaha, då vabbar man för första gången. En ny erfarenhet rikare med andra ord, då lotten föll på mig att vara hemma denna gång. Åh vad tacksam man är att sådana erfarenheter kommer efter årsskiftet 2012/2013. Åh vad smidig processen är, räcker ju med en iPhone och en app kopplad till Försäkringskassan. Ja än så länge är det smidigt men Försäkringskassan ska ju handlägga lite också, så vi ropar inte hej ännu.

Efter en natt kännetecknad av brist på sömn och större delen av en dag kännetecknad av oförmåga att få i sig något ätbart under vettiga premisser, så är det kinkigt här hemma både från son och från mor. Brist på saker att distrahera oss med gör att speciellt mamman har för mycket tid att tänka och små saker tenderar att bli stora. Brist på saker att distrahera oss med gör att speciellt mamman tar ut saker i förväg och är rädd för att det inte blir som hon har tänkt sig. Brist på saker att distrahera oss med gör att speciellt mamman är rädd för att det då inte blir något som för något gott med sig och att det i sin tur spräcker andra roliga planer. Som sagt, små bäckar blir en stor flod när tankarna får vandra utan verklighetsförankring.

Nåväl, nu börjar någon liten sötnos vakna till liv igen efter en stunds vila.

Födelsedag

Vissa i min omgivning fyller 25 år varje år. Själv blir jag ett år äldre varje år och VILL bli ett år äldre varje år. Tror det ligger i att jag alltid sett yngre ut än vad jag är och det inte alltid varit till min fördel.

Jag har dock inget behov av att fira mig varje år. Jag firade mig inte förra året, kan förvisso bero på att min födelsedag låg två dagar efter Oliwers dop. Jag försöker dock alltid unna mig själv något den dagen.

Men vart femte år vill jag fira mig. Vart femte år vill jag ha en minnesvärd dag. Jag vet inte var denna vilja/önskan kommer ifrån. Någon som har en teori? Dock får jag nog sänka förväntningarna denna gång. Firar mig gör jag, förvisso i något mindre skala men ändå. Tror dock annars att det blir en dag som alla andra.

Berörd

Jag har följt alla säsonger av Familjen Annorlunda, en serie om stora familjer med uppemot tio barn. Jag har aldrig kunnat se mig själv med så många barn och ser väl därför programmet med både beundran och förskräckelse. Beundran för hur de får vardagen att fungera och hur de får relationerna att blomstra. Förskräckelse för…ja jag vet inte riktigt men det verkar vara kaotiskt på ett sätt som hade varit för kaotiskt för mig. Jag kommer på mig själv med att ha ett ständigt leende på läpparna under varje avsnitt.

Utom ett. Ett avsnitt berörde mig och jag fick kämpa för att behålla lugnet och inte bryta ihop och börja gråta eller nåt. Härliga familjen Ilmrud stod för denna beröring. Det handlade om Maddes saknad till sin pappa och om hur de besökte kyrkogården och där barnen fick tända varsitt ljus till sin morfar. Jag miste min pappa för tio år sedan och har sedan dess besökt minneslunden vid olika tillfällen. Vid ett tillfälle när Oliwer var med, tände vi två ljus. Jag såg det då som ett ljus för Oliwers morfar och ett ljus för min morfar. Efter att ha sett detta avsnitt så vill jag gärna se det som att Oliwer tände ett ljus för sin morfar och vi, Oliwers föräldrar, tände ett ljus för pappa/svärfar. Efter familjen Ilmruds öppenhet, har jag känt inspiration att själv skapa familjetraditioner av olika slag.

Tack!

Inte mer än människa

Det sägs att man inte är mer än människa och att ingen är perfekt och att ingen kan klara hur mycket som helst. Men det suger totalt ibland att man inte är mer som en robot.

Då hade man troligen sluppit känslan av nästintill misslyckande tidigare ikväll. Då hade man troligen sluppit berg- och dalbanan mellan glädjen och bristen på ro. Glädje över att en sak löst sig, bristen på ro när tio nya saker hänger löst.

Kvällens känsla. Troligen blir det någon annan känsla imorgon.

Erkännande

Jag har en sak att erkänna. Så gör er redo. Okej, here we go.

Ibland använder älsklingen den bil som jag vanligtvis använder till vardags och jag har idag konstaterat att det har sina fördelar. Han och jag lyssnar i vanliga fall inte alls på samma radiokanal. Jag lyssnar oftast på Mix Megapol, speciellt på tisdagsmorgnar så att jag får mig ett gott skratt att piggna till av. Älsklingen lyssnar oftast på Bandit Rock. Om jag använder bilen efter älsklingen så får jag byta till Mix Megapol, om älsklingen använder bilen efter mig så får han byta till Bandit Rock. Så uppenbart är det att vi inte lyssnar på samma sak.

Idag skulle jag köra till jobbet i vanlig ordning och då älsklingen använt bilen senast så var radion inställd på…ja ni fattar. Men jag bytte inte bort hans val av radiokanal, jag lät den vara igång en stund. En låt spelades som jag av någon anledning fastnade först. Melodislingan? Fantastisk röst på den kvinnliga sångerskan? Oavsett anledning så har låten nu lagts till på min spotify-stjärn-lista.

Så mitt erkännande är: Det har sina fördelar att ibland lyssna på älsklingens radiokanal för då upptäcker man låtar som man aldrig skulle ha upptäckt annars.