Övervakad

Okej, blodtryckskontrollen i tisdags var ingen glädjande historia men tack vare den inbokade tiden på Capio Citykliniken blev mitt öde bättre än vad det kanske hade blivit annars.

Den inbokade tiden på Capio Citykliniken innebar att jag behövde åka från jobbet redan kl. 15.30. Jag behövde nämligen hinna förflytta mig från Ängelholm till Klippan och där vara på plats kl. 16.00. I normala fall jobbar jag till kl. 17.00.

Efter kl. 17.20 plingar det till i min telefon och ett meddelande från min PolisNytt-app berättar att där varit en trafikolycka på väg 21 vid Åstorp. Två personbilar och en lätt lastbil var inblandade.

Om jag hade jobbat till kl. 17.00, hade jag passerat just detta ställe där olyckan inträffade antingen precis innan olyckan skedde eller i samma ögonblick som olyckan skedde.

Så jag tror någon vakar över mig. Jag skulle vilja tänka att det är min pappa som vakar över mig. Det känns som en fin tanke, så den håller jag fast vid.

Blodtryck del 4

Tisdagen den 22 januari var det återigen dags att kontrollera blodtrycket. Återigen hade det gått en del tid mellan kontrollerna, återigen p.g.a. två ombokningar till följd av sjukdomar. Men denna gång blev det av, dock ett par minuter sen, men det blev gjort.

Under tiden som jag regelbundet fått blodtrycket kollat, har jag träffat typ tre olika distriktssköterskor. Denna gång var det återigen dags för den jag träffade den första gången/de första gångerna. Överförtjust är jag inte i henne och jag hamnar lätt i försvarsställning i samtal med henne. Ja jag blir irriterad, antagligen för att det känns som om jag blir pratad till som om jag vore betydligt yngre än vad jag är och som om jag vore betydligt dummare än vad jag är (förvisso är jag i blondin men…). Jag känner mig förvisso ofta väldigt liten i kontakten med sjukvården, men vill om möjligt givetvis bli behandlad som den vuxna och smarta individ jag är.

Nåväl, trycket låg som vanligt allt annat än på en bra nivå. Denna kontroll gav det sämsta resultatet hittills av alla mätningar, 152/107. Så högt har aldrig undertrycket varit, inte ens under graviditeten. Visst spekulerade vi i om det fanns anledning att tro att min stress på väg till detta besök påverkade resultatet, men det känns som om det inte kan ha haft så stor betydelse, jag fick ju ändå sitta en stund (minst 10 minuter) innan trycket kollades.

Så nu har jag en date med läkare och även en ny tid hos samma (irriterande) distriktssköterska en månad efter läkar-daten.

Och visst fick man höra hela ramsan om vad jag själv kan göra för att hjälpa mig själv. Ändra livsstil i form av att ändra kost och motionsvanor. Det var väl lite här som jag blev en ettrig liten terrier eller nåt och blev irriterad på henne. Jag vet vad jag behöver göra och jag behöver inte få det upprepat till mig efter att jag själv redogjort för min kunskap. Jag har en gång i tiden lyckats gå ner i vikt 10-11 kg utan så stora förändringar, så visst kan jag. Den enda jag saknar nu är motivation, trots en lång lista med faktorer som borde underlätta för att finna denna motivation. Motivationen blir inte lättare att finna av att höra denna distriktssköterska.

Men det som kanske får stå högst upp på listan över faktorer som ska motivera mig, är det som min kära mamma berättade för mig häromdagen. Igår var det 10 år sen min pappa dog, han dog hastigt, anledningen är okänd, kanske ett kärl i hjärnan som brast, kanske något helt annat. I samband med en läkarundersökning (tror det var inte alltför lång tid innan han dog) hade han fått veta att han hade högt blodtryck. Var det bidragande till hans hastiga bortgång? Ingen som vet men helt klart en varningsklocka. Återstår att se om motivationen nu kommer när denna faktor lagts till på listan.

2003-01-23 – 2013-01-23

Idag är det 10 år sedan jag miste min älskade pappa, alldeles för snabbt rycktes han bort från mig och min familj. Denna dag präglas av mycket tankar, tankar som kan delas upp i tre kategorier.

1. Film på repeat: Denna dag spelas gärna en viss film upp i mitt huvud, en film som berättar allt som hände den där dagen för 10 år sedan. Allt från hur man satt ovetandes i sin lägenhet i Kristianstad via otålig väntan på allmänna kommunikationer till beskedet på Hässleholms sjukhus.

2. Saknad: Han är saknad rent generellt men givetvis extra saknad vid vissa specifika tillfällen, saknad vid stora livshändelser. När vi, hans barn, har förlovat oss, gift oss, fått barn. Hade han funnits i livet när jag gifte mig, hade jag gått in i kyrkan med min pappa vid min sida och troligtvis hade han varit klädd i uniform. En sak är säker, min son ska definitivt få veta vem hans morfar var.

3. Minnen: Barndomsminnen och uppväxtminnen (eller hur man nu ska benämna dem). Hur han och jag skulle klara oss själva under veckorna när mamma gick på utbildning på annan ort, hur fenomenal han var på att göra plättar, hur man ibland blev bortskämd med ett besök på McDonalds (som då precis hade öppnat utanför Hässleholm), hur champagnekorken flyger i luften och byxorna far i backen, vår roadtrip till metropolen Skövde m.m.

Det har hänt att jag fått höra att jag var pappas flicka…och…ja…det var kanske så.

Val och kval

Ta första steget med tillit

Du måste inte se hela trappan

Ta bara första steget

                                                           (The secret)

Amishfolket anser att den tekniska utvecklingen har gått för långt och lever därmed på ett sätt som kan verka ålderdomligt. Ett sådant levnadssätt kan verka befriande, att inte vara ständigt tillgänglig, att inte utsättas för det ständiga informationsflödet m.m. Undrar om inte det kan göra valen man ställs inför lättare eller åtminstone inte lika omfattande. Bara min spekulation då jag gärna i så fall hade tillhört Amishfolket. Det viljan finns inte i andra hänseende men just kring denna tillgänglighet och dessa ständiga valsituationer.

På mindre än en vecka har jag ställts inför inte bara en utan två svåra valsituationer. Ja det är verkligen inte lätt att vara populär.

Två månader innan min mammaledighet skulle ta slut, kunde jag inte känna mig redo för att gå tillbaka till mitt arbete, kunde jag inte känna mig tillräckligt motiverad. Det var ju så härligt att vara hemma och gosa bebis hela dagarna. Men när det väl var dags för arbete igen, den 2 januari, så var känslan en annan, jag var redo och motiverad och tydligen utstrålade jag positivitet.

När jag var omotiverad, tänkte jag att ett nytt jobb kunde ändra på det och sökte därmed ett och annat jobb som jag fann. Som vi alla vet så tillämpas ketchupeffekten på sådant här. Innan jobbstart var jag på en intervju, men det gav inget. Efter jobbstart hörde samma personer av sig och hade nu arbete att erbjuda. Sen dess har jag varit på ytterligare en intervju, vilket slutade med att jag dagen efter blev erbjuden en tjänst. En intervju till har varit inbokad men är nu avbokad av mig själv. Hade det stannat här, så hade allt varit så mycket lättare. Det finns nämligen ytterligare en tjänst att ställa allt mot, jag har varit på intervju, jag är fortfarande kvar i rekryteringsprocessen, men inget är avgjort ännu. Detta är en aspekt som gör mig oerhört nyfiken. Man har varit med från start, utvecklats inom enheten i olika steg, och frågan är då om man ska vara med på tåget för enhetens fortsatta resa eller stiga av. Har jag kommit fram till min slutstation eller inte?

Jag har försökt göra plus- och minuslistor över de alternativ jag har men de hjälper ju inte om de går jämnt ut. Jag har försökt läsa av magkänslan men den har då inte varit hjälpsam. Ena stunden har man bestämt sig för en sak men fem minuter senare vacklar man igen och så är man tillbaka på ruta ett. Jag har fått utgå från frågor jag fått att grunna på och på den förändrade känslan jag beskrev ovan.

Beslutet som är fattat känns helt galet och helt sjukt. Jag känner mig lite som en skitstövel samtidigt som en fegis och hoppas att det snart ändras till att jag känner mig som en ”cooling”. Det börjar bli kallt i magen av all is. Jag hoppas att jag inte kommer att ångra mig, har varit rädd för det nämligen oavsett vilket jag skulle besluta mig för. Jag hoppas att det inte är en lose-lose-situation och att min kompetens inte går förlorad på vägen.

Sometimes all you can do is not think,

not wonder, not imagine, not obsess.

Just breathe and have faith

that everything will work out for the best.

                                    (Läst hos en vän på Facebook)

Visioner

En och annan komediserie ser vi på i detta hushåll, kanske mer slötittar än följer slaviskt, ”Happy endings” är en av dem. I ett avsnitt som gick i repris nyligen handlade det om att skapa visionstavlor. Visionstavlor innehåller bilder på och ord om sådant man önskar få eller uppleva.

Nu är det nytt år och det om något är väl en bra tidpunkt för att göra en visionstavla. Undrar vad jag skulle sätta på min…

En inte alltför långsiktig plan skulle kunna innehålla följande:

  1. En bild på en kontorsråtta, som får representera ett nytt kontorsjobb. Jag söker nya utmaningar och inom kort vet vi om den finns i min nuvarande jobbkommun eller en kommun närmare mitt hem.
  2. Ordet ”motivation” som jag behöver för att göra om bravaden som jag lyckades med hösten 2010.
  3. Ordet ”minnesvärd” som jag vill att min 35-årsdag ska bli. När jag fyllde 30 år fick jag ett hus, när gubben fyllde 35 år fick han en son (okej dagen innan men ni fattar), så vad ska göra min 35-årsdag minnesvärd?
  4. Oavsett vad som gör min stora dag minnesvärd, så kommer det att bli en hejdundrande fika av diverse olika småkakor bakade av mig själv. Så en bild på sju sorters kakor får upp på tavlan. Ska bli spännande om denna plan blir genomförd.
  5. Gekås’ logga: Jag funderar allvarligt på att önska mig ett presentkort på Gekås (ja mina nära och kära, det finns och det är mycket lätt att ordna hemifrån) och när jag har fått det ska jag boka in en date med bästa Sanne och ge mig en dag för mig själv i shoppingens tecken.
  6. Varför inte en bild på en stor hög med pengar i kombination med en bild på en stenlagd rabatt? Då fattar ni nog vad pengarna ska användas till och man kanske någon gång blir tagen på allvar när man pratar om stenar.
  7. Det absolut viktigaste av allt: en bild på min glada lilla skit. Att han får fortsätta vara en glad liten skit och att kommande ryggoperation inte påverkar det.

Vad skulle finnas på era visionstavlor?