Ett år…

…som mamma har passerat. Den 19 november var det ett år sedan de fattade beslut om att graviditeten skulle avslutas och Oliwer föddes genom kejsarsnitt 6,5 veckor för tidigt. Runt det datumet i år var det många tankar och många minnen som dök upp i huvudet, hur man gick tillbaka till den tiden ett år tidigare när allt blev allt annat än vad det var tänkt. Hur dramatiskt det på ett sätt blev, även om jag själv inte förstod det förrän sisådär 3 månader efter i samband med en efterkontroll på mödravården. Hade förvisso mycket mer förtroende för barnmorskan där än för de som jobbade på Helsingborgs BB, kanske hade med saken att göra, att man lyssnade mer på henne eller åtminstone tog åt sig mer av hennes ord.

Så här ett år senare kan vi konstatera att vi nog har att göra med en lätt bebis. Allt har flutit på från början, även om vi också har mött utmaningar som alla andra småbarnsföräldrar. Men Oliwer har klarat sig fint från första början, trots den dramatiska starten har han inte behövt några större hjälpinsatser i form av t.ex. andningshjälp, kuvös o.dyl. Han har stadigt gått upp i vikt och har oftast sovit bra om nätterna. Visst blir man frustrerad när man behöver vara vaken ett par timmar en natt för att en liten gosse inte kommer till ro, men det kunde varit mycket värre. Han kunde ha vaknat varje eller varannan timme, det kunde vara varenda natt o.s.v. Så under ett års tid har vi känt oss tursamma på mer än ett sätt.

Och finns det något underbarare än ett barns leende och skratt, att se ett barn utvecklas och bli en unik individ med diverse olika egenheter, att följa detta oskrivna blad att fyllas med innehåll och bli en egen människa? Nä jag tror inte det. Hur jobbigt saker och ting kan vara stundtals (inte enbart kopplat till mammarollen) och hur lågt jag kan må vissa dagar, så lyfter mitt barn upp mig och värmer hela mig och får mig tillbaka till verkligheten bara genom att vara i samma rum. Alla dåliga dagar blir som bortblåsta när jag ser Oliwer vandra runt, runt, runt och göra sina alldeles egna ljud och le sitt allra bredaste leende.

Men att vara mamma innebär även att ständigt gå med en oro för barnet, hur barnet har det och hur barnet utvecklas. Jag har själv främst känt stress över matsituationen, kanske inte lika ofta nu som under första halvåret, men den ligger ändå där under ytan och fortfarande pyr litegrann. Jag kan även ibland vara fundersam över utvecklingen av motoriken. Oliwer ligger bra till när det gäller rörelser, han är ju på benen konstant numera, ja givetvis inte när han sover, då bara sätter han sig upp ibland. Men finmotorik, motorik som visar på att man greppat vad man ska göra med vissa saker. Men sådana här orosmoment, mat och utveckling, vågar man ju knappt uttala högt. Då får man bara höra att det är inget att oroa sig för och att allt löser sig med tiden. Men då är man enormt tacksam för en helt fantastisk väninna som hjälper en med de frågor som uppstår i samband med t.ex. mat-oron. Hon har en son som är otroligt lik Oliwer på många sätt, så min väninna har ju gått igenom samma sak och känt samma sak. Jag hoppas jag en dag ska kunna återgälda henne.

Men att vara förälder innebär tydligen också att man inte får gnälla. Man får inte gnälla över sömnbristen, över bristen på egentid, över känslor som väcks i samband med dessa brister o.s.v. Då får man bara höra att så är det att vara förälder. Det visste jag innan och jag vet det ännu mer nu, men samtidigt är jag inte mer än människa. Ingen är en supermänniska som klarar allt. Ibland bara brister det och orken tryter och man vill bara spy galla. Ibland behöver man det, även som förälder.

Men oavsett vad, så kommer man alltid tillbaka till glädjen över att vara förälder till den mest strålande solstrålen som finns. Tack Oliwer för att jag får vara din mamma. Älskar dig.

20121231-180253.jpg

Magsjuka

Lördagen den 15 december, tidigt på morgonen, började min älskade lilla gosse att kräkas. Under dagen fick vi uppleva ett par ytterligare kaskadkräkningar. Magsjukan var ett faktum.

Söndagen den 16 december, runt kl 22, började jag göra samma sak, smittad av min älskade lilla gosse. Bara att gilla läget.

Albin stod då inför att jobba sista veckan innan kontoret julstängde och innan pappaledigheten tog sin början och vi gjorde allt vi kunde för att hålla honom frisk. Hur det gick till vet vi inte, men kanske skilda toaletter och skilda sovrum spelade en viktig roll i det hela. Albin är fortfarande frisk som en nötkärna så kanske han ska ta och köpa sig en trisslott.

Vi sjuklingar fick försöka klara av dagarna här hemma så bra vi kunde och än en gång kan jag konstatera vilka som är mina hjältar: Alla ensamstående föräldrar! Jag beundrar er från hela mitt hjärta.

Jag hade inte haft någon magsjuka på år och dar och ställde mig därför frågande till hur förloppet är vid sådana tillstånd. Jag visste mycket väl att det kan skilja från individ till individ, men jag saknade helt insikt om vad jag kunde förvänta mig. Och tala om att man blir behandlad som pestsmittad när man är magsjuk, man vågar ju inte berätta för någon om denna sjukdom för då känner man sig som den mest impopulära människa som överhuvudtaget vandrar på denna jord.

Nåväl, nu är vi i alla fall friska igen. Vi kan äta normalt igen och jag lever återigen som en gift kvinna.

IMG_1876

Sjuklingar

Hobby

Tänk om man hade haft en hobby, något man kunde syssla med och utvecklas i, något man brinner för, något som skapar avkoppling, något som hjälper en att koppla bort hjärnan ett tag, något som man hade kunnat önska sig saker till i julklapp och födelsedagspresent. Jag har förvisso mitt musicerande och mitt skrivande. De uppfyller alla villkoren utom ett, det finns inte mycket att önska till det, något som skulle kunna stå på önskelistan som andra ibland efterfrågar. Och tänk om man hade haft en hobby, kanske en kreativ sådan, som man kanske t.o.m. hade kunnat tjäna en liten slant på. Men den ådran saknas. Ibland har jag funderat på om jag ska gå en fotokurs hos gubben min, för att lära mig hur jag kan fånga detaljerna. Inget jag tjänar pengar på, men något nytt och spännande.

Så vem är Linda L på fritiden???