Första skrivuppgiften

Efter uppmuntran kring mitt skrivande, så kunde jag inte låta bli utan att svara på Adlibris’ förfrågan via facebook. De sökte testläsare till en specifik bok och de som valdes ut skulle inte bara få läsa boken utan även skriva en recension om den. Denna recension ska tydligen sedan lyftas fram i deras nyhetsmail och på deras hemsida. De önskade även få in en presentation av personen som läser och recenserar.

Idag fick jag mail om att jag tydligen är en av de utvalda. Så fort boken kommer, så blir det att läsa och läsa och läsa. Ett formulär med frågor medföljer som ska vara till hjälp när recensionen skrivs. Så fort boken är utläst, blir det till att skriva och skriva och skriva och försöka formulera sig på ett sätt som fångar andras intresse. Det första jag skriver som kommer att synas offentligt utan att jag själv publicerat det där.

Spännande!

Tja, varför inte?

Igår fick jag beröm för mitt sätt att skriva, hur jag formulerar mina mail och hur jag formulerar mig här på bloggen. Jag fick beröm för att jag skriver fint. Jag fick beröm för att man anser att jag är duktig på att skriva. Jag tycker om att skriva, så det uppskattas då att få höra att andra anser att man har förmågan. Man tyckte att jag skulle skriva en bok. Om vadå undrade jag. Ja, om livet, om ditt barn. Tja varför inte? Hade jag bara haft en bra idé, så vet man aldrig vad som skulle kunna hända.

Fånga ögonblick

Tänk om man hade kunnat filma med sina ögon och bevara vissa ögonblick på det viset och återuppleva dem när helst andan faller på.

Då hade jag haft en sådan film nu, en film om frihet, vad som ger känslan av frihet för mig.

Igår under en lååååång promenad med sonen passerade jag ett öppet fält. Över detta fält svävade två stora ståtliga rovfåglar. Det såg så rogivande ut, trots att man förstod att de var på jakt. De såg så bekymmerslösa ut…

Ville bara dela med mig av denna känsla och tanke.

”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv”

För att citera Lars Winnerbäck…

Att försöka vara både mamma och social är ett heltidsarbete. Den senaste tiden verkar jag inte kunna få ihop något. Den ena kolliderar alltid med det andra och så måste allt börjas om på nytt. Oj vad jag trivs när det blir så…NOT!

Vi har holländska vänner som kommer till Sverige nästa vecka, de ska vara i Jönköping hela veckan då där är någon mässa. En av dagarna, tisdagen den 21 augusti, är det tänkt att de kommer ner och hälsar på oss. Från början pratade vi om helgen innan Jönköpingsveckan, men det ändrades senare till en dag mitt i veckan istället. I samma veva som detta bestämdes, fick vi kallelse till röntgen av Oliwers rygg. Gissa vilken dag? Jo, 21 augusti. Samtidigt får jag mail från mina kollegor att de nu hittat en dag då flera av dem kunde gå ut och äta en god middag tillsammans med mig. Gissa vilken dag som passade dem? Jo, 21 augusti. Just denna tisdag är den enda dagen den veckan som maken min kan ta ledigt och därmed den enda dagen den veckan som vi kan umgås med våra internationella vänner. Så det fanns inte mycket att be för än att avboka med kollegorna och försöka hitta en sysselsättning för våra holländare medan vi är på sjukhuset.

So far so good…

Ny dag för middag med kollegor bestämdes till den 28 augusti. Jag har ”tvingat” mig själv att dansa linedance en termin till, allt för att komma hemifrån lite och framför allt för att röra lite mer på mig. Gissa vilken dag som den terminen börjar? Jo, 28 augusti. Jag bör ju vara med första gången, dels för att de ska veta att jag vill gå en termin till, dels för att jag kommer att vara frånvarande tisdagen efter. Så än en gång fanns inte mycket att be för än att återigen avboka med kollegorna (sånt gör ont i mig av olika anledningar). En eventuell dag är funnen, hoppas att den passar och att vi kan behålla den då.

So far so good…

Jag anmälde Oliwer och mig till babysim med start den 27 augusti. Efter närmare koll så verkar de tillfällena kollidera med en del annat, bl.a. föräldragruppsträffar, och vi skulle missa uppemot hälften av gångerna. Känns lite dumt att då uppta en plats och betala ett antal hundralappar för det. Så efter noga övervägande så valde jag att avanmäla oss igen. Det får vara till ett senare tillfälle, eller rättare sagt det lutar åt att jag och Oliwer badar på egen hand. Känns som om man berövar honom på något, även om han inte har någon uppfattning om sådant ännu.

Jag får som sagt ingen ordning på mitt liv…

Blogga om barn

Jag prenumererar på ett par olika föräldratidningar och i ett av de senaste numren fördes en liten diskussion kring om det är okej eller inte att blogga om sitt barn. Jag har förstått att detta är en fråga som många har åsikter om. Hur mycket ramaskri blev det inte för sångerskan Carolas blogg om sig och sin adoptivdotter t.ex. De som menar att blogga om sitt barn är okej, gör det för att det är underbart att sprida all den glädje barnet ger och att genom en blogg istället för diverse olika sociala medier har man kontroll över spridningen. De som menar att blogga om sitt barn inte är okej, säger att det är kränkande att lämna ut barnet på ett sådant sätt.

Vi har valt att skapa en blogg om Oliwer där man kan följa vad han är med om och hur han utvecklas. Vi blev inspirerade av andra i vår omgivning som har skapat bloggar om sina barn. Vi har familj, släkt och vänner som inte kan ta del av Oliwers vardag så ofta och vi vill då ge dem en chans att ändå kunna följa vår prins. Det är vår anledning till bloggen. Givetvis tänker man ett par gånger innan man publicerar ett inlägg, men vi känner inte att vi gör något fel gentemot Oliwer. Ett större fotoalbum finns över denna underbar lilla varelse på facebook av precis samma anledning.

Man kan ju alltid hoppas att den glädje Oliwer ger oss, lyser igenom i bloggen och smittar av sig på alla eventuella läsare.

Hur jag tänker…

Det finns en del kopplat till mig just nu som man säkerligen kan ha en och annan åsikt om. Det bryr jag mig inte så mycket om för jag vet var jag själv står, här med båda fötterna på jorden och huvudet högt.

Jag påbörjade en ny tjänst den 1 juni 2011, inom samma organisation där jag hade min tidigare tjänst. Trots eventuell graviditet så hade jag givetvis rätt att söka tjänsten, även om jag så hade varit höggravid. Inget skäl att inte få tjänsten så att säga. Chefen hade dessutom kännedom om vad vi då höll på att gå igenom och att det kunde bli aktuellt med att hitta en vikarie inom en snar framtid. Då jag inte var den första som innehade/innehar den tjänsten som blivande mamma, så fick jag ju räkna med en och annan gliring. Det kunde jag ta, såvida det kom från de närmaste och då sagt med glimten i ögat. Men det var ju inte alltid så och en gång blev jag riktigt arg och ledsen för vad som sades till mig. Lite ångrar jag nog att jag inte gjorde lite väsen av det, men samtidigt är det inte värt att lägga energi på.

Avslutningen på jobbet innan ledigheten blev inte riktigt som planerad och sonen kom dessutom till världen aningen tidigare än beräknat. Trots det har jag valt att inte ändra på min ledighet, funderade först på om jag skulle börja jobba tidigare än vad jag nu kommer göra, men vid närmare eftertanke så vill jag ha så mycket tid hemma med lilleman som möjligt. Även om det är med mycket dubbla känslor ibland att vara hemma och inte på jobbet… Men det verkar vara en uppfattning att jag är hemma länge, ja nästan för länge.

Jag trodde att det skulle bli andra reaktioner när jag svarade nej på frågan om jag ammade. Men det verkar som om många har uppfattningen att det är svårt att få amning att fungera med för tidigt födda. Det var väl bara gentemot neo som man då har dragit sig för att säga att man inte ammade. Nu är det väl snarare så att man drar sig för att säga att Oliwer äter burkmat istället för att jag lagar egen mat till honom. Men vissa barn vill ju inte ha annat än burkmat likväl som det finns vissa barn som inte vill ha annat än hemlagat. Nä här kör vi burkmat fram till att Oliwer ska börja äta mer av vår mat.

Bara några tankar om hur jag tänker… Som går att nämna här och nu…

Egentid del 2

Den 4 september lämnar jag man och son…för större delen av den dagen i alla fall. Den friheten har jag varit så fräck att ta mig. Albin jobbar, Oliwer får busa med mormor och jag sätter mig i bilen och beger mig till något som för många är ett Mekka, beläget ca två timmars bilresa härifrån. Jag ska ha en riktig tjejdag tillsammans med min vän Sanne. Vi ska shoppa, fika, snacka, skratta. Och ni som inte räknat ut det, Ullared is da place. Inköpslista håller på att skrivas och taktik för att undvika alla tv-kameror ska utformas.

Så lite egentid tar jag mig väl här.