Stressmoment

Oliwers mat har alltid varit ett stressmoment för mig och är på sätt och vis fortfarande. Jag vet egentligen inte varför det är så. Maten har alltid stått i fokus, kanske mer i fokus i och med att han är för tidigt född. För att inte tappa i vikt var han tvungen att sondmatas parallellt med att han amningstränade. Han skulle lära sig äta på egen hand och bedömningen kring hur det gick låg ju hos mig som mamma. Sög han bra? Fick han i sig något? Var han redo för att börja dra ner på sonden? Efter en månad med sonden ansåg vi oss ha jobbat bort den och nu skulle vi förlita oss helt och hållet på amning. Mindre än en vecka efter utskrivning från neonatal (inkl. hemsjukvård) kände vi oss tvungna att avbryta amningen då det verkade som om det inte fungerade, han verkade inte nöjd och det var mer ledsamt än belåtet. Då slogs man av tanken att man kanske hade gjort fel bedömning, jag visste ju egentligen inte alls hur det skulle kännas exempelvis. Hade jag gjort fel bedömning som resulterat att sonden jobbades bort för snabbt? Kanske mitt klandrande av mig själv bidrar till detta stressmoment… Men detta klandrande lindrades när bröstmjölk på flaska inte heller fungerade (då berodde det nog på annat och inte min bedömning) samt att jag från mer än ett håll fick höra att det verkar vara svårt att få amning att fungera med för tidigt födda. Flera hade erfarenheter av det. Med ersättning gjorde han större kliv på viktkurvan även om det fortfarande kunde ”hatta” något vid måltiderna. Ersättning blev välling vid sex månaders ålder och nu slutade i princip ”hattandet”.

Men nu är Oliwer i en ålder då riktig mat ska bli en del av hans vardag. Allt ska introduceras med smakportioner och det är återigen upp till mig att göra bedömning om när han är redo för det ena och det andra. Här skulle jag behöva en manual som beskriver det hela steg för steg. ”Dag 1 ser ut så här, dag 2 ser ut så här o.s.v.” Men alla människor är ju unika individer och har individuella förutsättningar. Hur länge håller man på med mindre mängd mat innan det är dags för att det ska vara en hel måltid? Hur mycket ska anses vara en hel portion som mättar ett tag? Hur gör man för att inte stressa en sån liten mage? Burkmat vs hemmagjord mat? Ena dagen känns det som om jag har koll på läget. Nästa dag är paniken där och det är totalt kaos i huvudet. Ja maten gör mig mycket brydd.

Bedömningar, att det hänger en hel del på mig, är nog bakgrunden till stressmomentet. Det är ju jag som främst är hemma hela dagar med Oliwer, med undantag från kommande fyra veckor. Jag har också gjort erfarenheten att jag inte möts med så mycket förståelse för denna stress jag känner, vilket ju inte minskar på den precis. Så det blir ju inte att man frågar så många om råd, vilket ju inte minskar ner på kaoset i huvudet. En vän har jag som jag känner att jag kan ställa frågor till och som ger mig det ena rådet efter det andra. Du vet vem du är och jag är oerhört tacksam för det du gör för mig!

Annonser

5 reaktioner på ”Stressmoment

  1. klart det är ett stressmoment för alla föräldrar med maten, oavsett om de är prematurer eller inte. Jag har ju en av båda och där är det nog ingen skillnad. Annat än att man är säkrare på allt med andra barnet. Jag kanske inte är rätt person att uttala mig om maten ang min prematur med tanke på allt stök vi haft och har. Men jag tycker nog att du ska gå på din egen magkänsla. DU känner honom. Om du tycker att han ätit smakportioner i flera veckor och faktiskt vill ha mer så ge honom mer. Ge en halv burk, ge 75%, sedan hela. Om du försöker tänka förbi stressen och hitta magkänslan.

      1. jag kan relatera till den känslan faktiskt.. just nu är det ett fall som står mkt om i våra tidningar här uppe om en kvinna som blivit av med sin son till socialtjänsten för att hon har adhd och de tycker inte att hon kan göra bedömningar och se hans behov. 9 av 10 kommentarer till artiklarna handlar just om detta, hur svårt det är med just första barnet, att det blir sådan press och att det mesta bara blir ett stressmoment.

      2. Det är väl inte svårigheten att göra bedömning som stressar mig. Snarare att det hänger på mig att göra bedömning. Om något går på tok så klandrar jag kanske mig själv. Det är ju jag som vanligtvis är ensam hemma med honom.

  2. jo men det är ju det jag menar… det är stressande att göra bedömning och att man måste försöka se bortom den känslan. Du märker ju om han är nöjd eller onöjd. Sen måste du ju försöka komma från klanderkänslan – den gynnar ju ingen. Många säger att prematurer är onöjdare än andra barn – kanske stämmer vad vet jag. Men det blir bara en ohållbar situation om man inte kan komma från egna samvetet. Och att du inte känner att du får förståelse. Det kanske du får men många ggr kan det ju vara svårt att ha en bra dialog om saken då man är så känslig som mamma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s