Utmaningen

Som nybliven mamma får man gärna frågan om hur man upplever den omställning som det innebär. För precis det är många så snälla och talar om för en nu när barnet är fött, att det är just det, en stor omställning. Precis som om man inte visste det innan och precis som om man inte märkt det när barnet nu är här. Men okej, allt kan man inte vara förberedd på. Några konstateranden har jag gjort, vissa mer givna än andra, vissa mer generellt uttalade av alla nyblivna föräldrar och vissa mer outtalade.

Energi: Under första tiden blir sömnen allt annat än regelbunden p.g.a. en eller flera matningar av bebis nattetid. Hur pass störd sömnen blir varierar över tid, men hur störd den än blir så finns orken för att finnas till för sin bebis alltid där. Det förvånar mig att man faktiskt har energi för att orka med första tiden. Det förvånar mig ännu mer att jag orkar med det när jag inte sover om dagarna när Oliwer vilar/sover.  

Hörsel: Jag har dålig hörsel, eller kanske snarare märklig hörsel. Jag var i början fundersam över om jag skulle höra och vakna av min bebis’ skrik eller inte. Men det gör jag. Det behövs inte mycket, det behövs inget gallskrik, det räcker med lite joller. Det är betydligt härligare att vakna till joller än till gallskrik. Så det är väl modersinstinkten som nu även nått mig.

Maten: Det är antagligen lika för alla barn som kommer till världen men kanske lite extra för prematurer, att lära sig äta på egen hand. Då Oliwer inte varit i behov av några större hjälpinsatser så har fokus varit stort på just maten. Först sondmatning i kombination med amningsträning, sen neddragning av sond i kombination med amning och slutligen enbart amning. Det upplevdes som en stor press att det hängde på mig att göra en bedömning om Oliwer sög tillräckligt bra och fick något i sig. Detta samtidigt som hormoner rusar… Det visade sig rätt snabbt att amningen inte gav Oliwer vad han behövde för att vara mätt och nöjd. Det var svårt att avgöra vem som grät mest i samband med amningstillfällena, jag eller Oliwer. En vecka efter avslutad neonatalvård tog vi beslutet att avbryta amningen och en stor sten lättade från mitt hjärta. Med mjölkersättning fick vi koll på hur mycket Oliwer faktiskt fick i sig och hans viktkurva tog genast större steg uppåt. Det sistnämnda bekräftade att vi gjorde rätt val. Dock har det funnits dagar då Oliwer ”hattat” med maten och ätit några få milliliter här och några få milliliter där och då har genast oron infunnit sig. Jag har sådana dagar varit orolig för att inte det alternativet heller skulle fungera. Det är det enda som i dagsläget orsakar diverse känslosvängningar, troligtvis för att det varit så stort fokus på maten och att han inte får vända viktkurvan neråt med anledning av hur liten han var vid födsel och att det då inte fungerat optimalt. Nu jobbar vi på att få det att bli mer regelbundet och det går över förväntan.

Stressfaktor: Maten är en stor stressfaktor. När man ska iväg någonstans, så kan det också vara en stressfaktor (beror dock lite på var man ska någonstans och om jag ska iväg själv med Oliwer eller inte). Kommer han att hålla sig mätt när vi är iväg? Kommer han att bli hungrig när vi är iväg? Kommer jag att kunna göra mat där eller behöver jag ha färdig mat med mig? Kommer mattidern att fungera om vi har tider att passa? Kommer jag att kunna göra mig till människa varje dag utan att åsidosätta Oliwers behov? Oliwer kommer alltid först. Kommer jag att kunna hantera olika situationer som uppkommer när kanske andra ser på? Jag har alltid haft svårt för att ”bli betraktad över axeln” och att känna mig bedömd. Jag vet inte varför jag känner av stress. Det är inte stress att hinna med vissa saker innan en viss tid, det är snarare någon form av inre stress. Den kan även visa sig under dagar då vi inte har några planer utan bara kan mysa.

Värk: Många säger att man som småbarnsförälder tränar omedvetet genom att man bl.a. bär på bebis en hel del. Det är nog något som jag inte tänkt så mycket på tidigare och inte tagit så mycket fasta vid. Men finns det någon annan förklaring till att jag nu har värk i bl.a. rygg och knän? Okej, helt rätt bär man väl inte alltid. Det skulle även vara mycket intressant att få testat sin armstyrka.

Glädje: Okej alla dagar är givetvis inte tipptopp, det går upp och ner, precis som det gjorde innan bebis kom till världen. Men glädjen ett barn ger en är obeskrivlig. Så oavsett hur dålig ens dag kan vara, så glöms det direkt när man kan  ha det så här mysigt:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s