Sociala medier m.m.

Vad skulle jag göra utan dator och iphone? Det finns ett och annat svar på den frågan men för mig är svaret följande:

 

Då hade jag inte funnits på:

Facebook: Sök på mitt namn så finner ni mig.

Twitter: @LindaLundberg78

Wordfeud: LindaL78

Rumble: LindaL78

 

Då hade jag inte:

Bloggat

Mailat

Spelat Angry birds

 

För att nämna några exempel… 🙂

 

Kanske hade jag tagit mig igenom en och annan bok som står och väntar olästa i bokhyllan… 🙂

Annonser

Vikten

Hösten 2010 lyckades jag gå ner 10-11 kilo vilket ju var en förutsättning för att remiss skulle gå iväg och vi skulle få börja behandling. Då var motivationen stark. Kan den vara annat när viljan för något är så stor?

Hösten 2011 föddes Oliwer och jag rasade i vikt. Utan ansträngning försvann de kilona jag gått upp under graviditeten och jag hamnade ungefär på samma vikt som vid behandlingens början. Den vikten höll jag vecka ut och vecka in under den korta tid som amning pågick.

I mellandagarna 2011 avbröt vi amningen då det inte fungerade. Då sköt min vikt i höjden och jag hamnade på rekordtid på den vikt jag hade innan viktnedgången hösten 2010.

Nu skulle jag givetvis vilja bli av med ett x antal kilon igen men har svårare för att finna motivationen. Nu är ju vårt lilla mirakel här.

Många menar på att det bara är att bestämma sig, men det är oftast lättare sagt än gjort. Ännu svårare när man inte alltid haft hormonerna under kontroll. Så hur gör man?

Fascinerande

Jag glömde en sak i mitt förra inlägg, den sak som starkast utmärker mina känslor som mamma. 

Oskrivet blad: Jag kan inte med ord beskriva den fascination jag känner för detta oskrivna blad. Inget är bestämt, ingen vet var vi en dag kommer att landa, inget vet vi om hur hans väg kommer att se ut. Hur kommer han att bli som människa? Vilka egenskaper kommer att prägla hans personlighet? Kommer han att kännetecknas av pappas lugn eller mammas envishet? Vad kommer han att bli intresserad av? Kommer han att bli nya Bill Gates eller nya Zlatan Ibrahimovic? Hur kommer han att klara av skolan? Kommer han att vara en teoretiker eller en praktiker? Kommer han att bli en av Klippans smartaste precis som mamma en gång var en av Helsingborgs smartaste? 😉 Hur många ska han lyckas charma? Vad kommer han att skänka oss för kloka citat? Ja allt är som sagt helt oskrivet.

Nyfikenheten slår allt.

Utmaningen

Som nybliven mamma får man gärna frågan om hur man upplever den omställning som det innebär. För precis det är många så snälla och talar om för en nu när barnet är fött, att det är just det, en stor omställning. Precis som om man inte visste det innan och precis som om man inte märkt det när barnet nu är här. Men okej, allt kan man inte vara förberedd på. Några konstateranden har jag gjort, vissa mer givna än andra, vissa mer generellt uttalade av alla nyblivna föräldrar och vissa mer outtalade.

Energi: Under första tiden blir sömnen allt annat än regelbunden p.g.a. en eller flera matningar av bebis nattetid. Hur pass störd sömnen blir varierar över tid, men hur störd den än blir så finns orken för att finnas till för sin bebis alltid där. Det förvånar mig att man faktiskt har energi för att orka med första tiden. Det förvånar mig ännu mer att jag orkar med det när jag inte sover om dagarna när Oliwer vilar/sover.  

Hörsel: Jag har dålig hörsel, eller kanske snarare märklig hörsel. Jag var i början fundersam över om jag skulle höra och vakna av min bebis’ skrik eller inte. Men det gör jag. Det behövs inte mycket, det behövs inget gallskrik, det räcker med lite joller. Det är betydligt härligare att vakna till joller än till gallskrik. Så det är väl modersinstinkten som nu även nått mig.

Maten: Det är antagligen lika för alla barn som kommer till världen men kanske lite extra för prematurer, att lära sig äta på egen hand. Då Oliwer inte varit i behov av några större hjälpinsatser så har fokus varit stort på just maten. Först sondmatning i kombination med amningsträning, sen neddragning av sond i kombination med amning och slutligen enbart amning. Det upplevdes som en stor press att det hängde på mig att göra en bedömning om Oliwer sög tillräckligt bra och fick något i sig. Detta samtidigt som hormoner rusar… Det visade sig rätt snabbt att amningen inte gav Oliwer vad han behövde för att vara mätt och nöjd. Det var svårt att avgöra vem som grät mest i samband med amningstillfällena, jag eller Oliwer. En vecka efter avslutad neonatalvård tog vi beslutet att avbryta amningen och en stor sten lättade från mitt hjärta. Med mjölkersättning fick vi koll på hur mycket Oliwer faktiskt fick i sig och hans viktkurva tog genast större steg uppåt. Det sistnämnda bekräftade att vi gjorde rätt val. Dock har det funnits dagar då Oliwer ”hattat” med maten och ätit några få milliliter här och några få milliliter där och då har genast oron infunnit sig. Jag har sådana dagar varit orolig för att inte det alternativet heller skulle fungera. Det är det enda som i dagsläget orsakar diverse känslosvängningar, troligtvis för att det varit så stort fokus på maten och att han inte får vända viktkurvan neråt med anledning av hur liten han var vid födsel och att det då inte fungerat optimalt. Nu jobbar vi på att få det att bli mer regelbundet och det går över förväntan.

Stressfaktor: Maten är en stor stressfaktor. När man ska iväg någonstans, så kan det också vara en stressfaktor (beror dock lite på var man ska någonstans och om jag ska iväg själv med Oliwer eller inte). Kommer han att hålla sig mätt när vi är iväg? Kommer han att bli hungrig när vi är iväg? Kommer jag att kunna göra mat där eller behöver jag ha färdig mat med mig? Kommer mattidern att fungera om vi har tider att passa? Kommer jag att kunna göra mig till människa varje dag utan att åsidosätta Oliwers behov? Oliwer kommer alltid först. Kommer jag att kunna hantera olika situationer som uppkommer när kanske andra ser på? Jag har alltid haft svårt för att ”bli betraktad över axeln” och att känna mig bedömd. Jag vet inte varför jag känner av stress. Det är inte stress att hinna med vissa saker innan en viss tid, det är snarare någon form av inre stress. Den kan även visa sig under dagar då vi inte har några planer utan bara kan mysa.

Värk: Många säger att man som småbarnsförälder tränar omedvetet genom att man bl.a. bär på bebis en hel del. Det är nog något som jag inte tänkt så mycket på tidigare och inte tagit så mycket fasta vid. Men finns det någon annan förklaring till att jag nu har värk i bl.a. rygg och knän? Okej, helt rätt bär man väl inte alltid. Det skulle även vara mycket intressant att få testat sin armstyrka.

Glädje: Okej alla dagar är givetvis inte tipptopp, det går upp och ner, precis som det gjorde innan bebis kom till världen. Men glädjen ett barn ger en är obeskrivlig. Så oavsett hur dålig ens dag kan vara, så glöms det direkt när man kan  ha det så här mysigt:

Enligt planerna…eller inte…

Planen var:

  • Överlämning till vikarie mellan 7 november – 2 december.
  • Ett bra avslut på jobbet innan lite ledighet och förberedelse för en liten bebis’ ankomst.
  • Mammaledig hela 2012.

Så här blev det:

  • Sjukskrivning på heltid fr.o.m. 3 november.
  • Ingen överlämning och inget avslut.
  • Mamma tidigare än beräknat.
  • Dock fortfarande mammaledig hela 2012.

Saker och ting har legat utanför min kontroll, vilket har lett till att jag inte ägnat så många tankar på hur det har löst sig på jobbet. Det jag däremot ägnat tankar åt är min vikarie som jag tycker lite synd om. Jag är ju fullt medveten om det kaos och den arbetsbörda jag lämnade. Tänk om man hade hunnit få någon dag med henne, där man gått igenom information kring klienter och kring handläggningen av deras ärenden/utbetalningar.

Men mest har jag nog tänkt på att jag inte fick det avslut som jag tror att jag hade behövt. Det lider jag nog en del av. Hade jag fått det, så hade det kanske varit lättare att säga hej då till den sociala bit som jobbet innebär, det sociala forum som det är. Okej, jag är kanske inte alltid den mest sociala människan men ändå.

Det är kluvet och dubbla känslor. Dels vill man vara del av jobbet och få göra sig hörd när frågeställningar lyfts, dels går ingenting upp emot att vara ledig och gosa bebis när vissa vindar blåser. Jag skulle aldrig ändra på någonting, jag skulle aldrig välja bort den ledighet jag nu har. Men man vill inte tappa allt vad gäller jobbet, man vill ju inte bli helt bortglömd.

Men nu är tid bokad för medarbetarsamtal och jag har även fått förfrågan om att komma in en halvdag och vara bollplank åt vikarie. Så sen kanske den ändrade planeringen inte känns av så mycket.

Dröm i uppfyllelse – steg för steg

Vi hade en dröm, vi ville ha ett barn, vi ville bli en familj. Det var lättare sagt än gjort, det blev en liten kamp. För att göra en lång historia kortare, så här såg det ut steg för steg:

2009: Ett år av försök utan önskat resultat – ett krav innan utredning om anledning till uteblivet resultat kunde påbörjas.

Första halvåret 2010: Utredning genomfördes med beskedet att våra möjligheter till att uppnå vår dröm krävde hjälp från IVF-klinik.

Andra halvåret 2010: Viktnedgång – en viss Linda var tvungen att gå ner 10 % av sin vikt innan remiss kunde gå iväg till IVF-klinik. Jag trodde aldrig det skulle gå men med stark vilja och stark motivation så klarar man allt. Jag imponerades av mig själv när jag under ett halvår gick ner lite mer än 10 %, när jag gick ner 10-11 kilo. Jag tror inte på en alltför snabb viktminskning, inte om jag ska ha möljighet att bevara det så en tid.

December 2010: Remiss gick iväg till IVF-kliniken Öresund i Malmö. Tre fullbordade försök fick vi härmed betalda.

20 januari 2011: IVF-behandling påbörjades. Nässpray i 2 veckor och hormonsprutor i kombination med halverad nässpraydos i 1 vecka.

10 februari 2011: IVF-behandling avbruten då önskat resultat vad gällde mängden äggblåsor uteblev. Detta räknades inte som ett försök.

13 mars 2011: Ny IVF-behandling påbörjades. Nässpray i 2 veckor och hormonsprutor i kombination med halverad nässpraydos i ca 2 veckor gav nu önskat resultat vad gällde mängden äggblåsor. Försöket kunde fullbordas.

11 april 2011: Påsken kom tidigt och nu kunde äggen plockas ut.

13 april 2011: Ett ägg sattes tillbaka och två frystes in. Det var de tre ägg som bedömdes vara av god kvalitet. Nu började en låååååååååång väntan.

28 april 2011: Graviditeten var nu ett faktum – positivt gravtest.

17 maj 2011: Graviditeten bekräftades genom ultraljud på IVF-kliniken. Ett foster, ca 1 cm stort och ett hjärta som slog starkt. Födsel beräknades till 2 januari 2012.

29 juli 2011: Ordinarie ultraljud som visade på en livlig bebis. Allt såg fint ut och beräknad födsel flyttades fram två dagar, till 4 januari 2012.

Graviditetssymtom: I princip total avsaknad av sådana. Det gjorde det enkelt fysiskt men svårare psykiskt, svårt att övertyga sig själv om att det verkligen hade hänt.

Från september 2011 och ett par månader framåt: Blodtrycksstegring från 120/80 till 160/100. Oroväckande tyckte barnmorska och jag skickades slutligen till obstetriska avdelningen på Helsingborgs lasarett.

3 november 2011: Inlagd på sjukhus (BB) och sjukskriven på heltid. Jag visade tecken på preeklampsi, havandeskapsförgiftning.

5 november 2011: Blodtryck stabiliserat och jag blev utskriven med strikta order om att vila och täta kontroller av blodtryck på mödravårdscentralen var det enda som fick stå på agendan.

7 november 2011: Ny kontroll av blodtryck på mödravårdscentralen – återigen 160/100. Ny tid på obstetriska avdelningen bokades in.

8 november 2011: Inlagd på sjukhus igen (BB), medicinering i försök att få ner trycket, dagliga kontroller av blodtryck och CTG (registrering av bebisens hjärtrytm och mammans sammandragningar), tillväxtultraljud som visade på liten men livlig bebis. Fysiskt sett var jag opåverkad men psykiskt var det en daglig berg- och dalbana, att inte veta vad varje ny dag skulle innebära samt att dagarna blev långa när man befinner sig inom hemska cementväggar.

18 november 2011: En dip på CTG och svårigheter att återigen finna bebisens hjärtljud ledde till fullt pådrag i ”mitt” rum med läkare, barnmorskor, ultraljudsapparat, nål i armen och beslut om att flytta över mig tillfälligt till förlossningsavdelningen. De har färre patienter och helt andra möjligheter att hålla koll på mig och bebis. Allt höll sig stabilt under dagen och på kvällen fick jag komma tillbaka till BB igen.

19 november 2011: Nya dippar på CTG och denna gång regelbundet var 10:e minut. Återigen flytt till förlossningsavdelningen för extra övervakning. Det dröjde inte länge förrän beslut fattades om att graviditeten skulle avslutas genom kejsarsnitt. Min käre make hann precis komma in till sjukhuset innan vi rullades ner till operation. Jag ryggbedövades och fick vara vaken och kunde därmed höra min sons skrik direkt efter födsel. Kl. 10.57 föddes Oliwer, en liten kille, 1625 gram och 42 cm, med väl fungerande lungor.

19 november 2011 – 2 december 2011: Hela familjen Lundberg på neonatalavdelningen i väntan på att Oliwer skulle lära sig äta helt på egen hand och på att han skulle vända viktkurvan uppåt.

25 november 2011: Jag blev utskriven från BB till min stora glädje. Nu kunde jag till fullo koncentrera mig på min lille pojke.

December 2011: Hemma i vår egen lilla vrå med neonatal hemsjukvård.

22 december 2011: Alla var vi nu helt utskrivna från sjukhuset och vanliga kontroller på BVC kunde ta sin början.

2012: Mammaledig!

Oliwer, foto taget 2012-02-29

Öppna dörren…

En ny roll har jag, rollen som mamma.

Nya tankar och funderingar har jag fått i och med denna nya roll.

Men samtidigt är jag fortfarande Linda, den filosofiska tänkaren.

Jag har alltid behövt, behöver och kommer säkert alltid behöva få sätta ord på tankar och funderingar, gamla som nya.

Nu är jag mammaledig, vilket innebär att det finns mindre forum att få berätta, fråga och diskutera på.

Så jag väljer att lämna ut mig själv här, dela med mig av mig själv här, och skapar en blogg som alla kända, okända och ökända kan följa mig på om så önskas. Jag har ju erfarenhet av att internet kan ge en enorma vinster.